Lyssnar på Dolly Parton - nine to five. Jodå, vissa saker håller i en evighet. Jag sörjer mitt öde som fastklämt vrak mellan AF och försäkringskassan och lyssnar med ett halvt öra på alla datum och siffror och om hit och om dit. Orkar inte. Hänger inte med. Känner mig orkeslös och negativ och är övertygad om att det inte finns en enda plats i hela universum där jag faktiskt hör hemma.
Trots att hösten äntligen är här, känner jag mig ledsen. Visst är det trivsamt att promenera i regnet och nog lyser lyktan på balkongen fint och filtarna är varma nog. Men när kvällen kommer suckar jag ändå ihop i en sorglig liten hög och undrar var lilla S har stoppat fjärrkontrollen till TV:n den här gången. Måste köpa nya ljuslyktor. Massor. Minst tusen. Och torgvantar. Har värk i händerna också. Och ont i skallen.
Jag orkar orkar orkar inte! Men när ungarna ligger nedstoppade i sina sängar och jag är så trött att ögonen faller ihop trots att jag står upp, så gräver jag fram inspelningsutrustningen och riggar upp micken i så hög grad det nu låter sig göras. Kopplar sladdar hit och dit. Knappar fram rätt låt. Och lägger en ny sång. Med svensk text. Jag lyckas inte alls. Det bara puffar och fräser in i micken. Varför låter det så dåligt? Jag fattar inte. Jo.....självklart för att jag sjunger på svenska. En arg låt på svenska. Nej, det går bara inte. Men efter lite möda får jag ändå till det så pass att det kan bli nåt. Efter ett tag kommer jag upp i varv och börjar rentav svettas. Jag sjunger och sjunger och skriker och vrålar och spottar och fräser. Värken försvinner. Och så är det klart. Jag skulle förstås vilja att det blev perfekt, men det har jag inte ork till. Det är bra nog.
Är glad igen och kan somna gott och sover hela natten.
www.myspace.com/jazzjessica
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar