Aprilväder

En del dagar kan man vara utan. Det här är en sådan dag. Lilla S har fortfarande vattkoppor och jag förföljs av hans usla humör vart jag än går. Vädret är kallt, men inte på en sånt sätt som jag gillar, utan svinkallt på ett helt ocharmigt sätt. Det är en sån där kyla som gräver sig in i benen och gör att jag får värk och måste ta fram vintertröjorna igen fast det snart är sommar. Aprilväder. Ljumma vindar ena dagen, vargavinter nästa.

Försöker hitta min inspiration, men det är svårt. En stor tallrik het soppa kanske får fart på livsandarna igen? Jag dricker stora klunkar så jag ska våga krypa in i vinterjackan och gå ut och titta på majbrasan med K i kväll. Majbrasan....jag älskar eld. Helst såna där stora eldar, som sprakar bort det där kalla i benen och får bluesen att försvinna.

Om det inte funkar får jag väl tina upp mig själv med grönt te, mörk choklad, bra musik och drömmar........

P4

Jag har just fått veta att min låt Allting (som sjungs av Camilla Holmström) har plockats upp av P4 och alltså kan komma att spelas där om en vecka eller så. WOW! Så himla kul! Jag rapporterar mer när jag vet någonting...

Jag har kommit in i ett stim, märker jag. Det känns lite märkligt med tanke på att jag nyss hade idétorka. Jag är ute och promenerar och sjunger och låtarna kommer till mej och jag är så tacksam. Igår var jag tvungen att gå en längre promenad än jag planerat bara för att hela låten skulle få bli klar. Det är fantastiskt när jag går och gnolar och plötsligt så fastnar något och börjar växa till sig och så... blir det en låt.

Igår utvecklades den lilla melodin till en riktig plåga, en sån där som satte sig, och jag kunde inte sluta sjunga. Jag försökte sjunga så tyst jag kunde, så att ingen skulle bli rädd och ringa polisen. Jag lyckades väl sådär. Men det är svårt att vara tyst med en hel orkester dånandes innanför pannbenet. Och - fan vad låten var bra! Idag har jag självklart glömt bort den igen, och är evigt tacksam för min mans lilla bandspelare som lydigt följer mej vart jag än går. Utan den vore jag förlorad!

Inspiration på förpackning

Nu har jag testat låtförbud. Det funkade inte. Vad ska jag göra nu? Tvinga mig att skriva låtar? Ja, kanske.....Det är inte första gången inspirationen tryter, om man säger så. Och jag har faktiskt några ess kvar i rockärmen. Nu drar jag fram ett av dem:

Jag tar en låt som jag gillar. Jag tänker på den, sjunger, hör melodin inne i skallen, känner rytmen i kroppen. Sedan tar jag bort melodin och behåller kompet och beatet. Och så gör jag en ny melodi. En egen melodi till ett komp som redan finns. Jag har liksom en inbyggd portastudio i skallen, så jag kan plocka bort och lägga till de kanaler jag behöver för tillfället. Hur låter det? Crazy? Kanske. Fusk? Knappast. Jag ser det som inspiration på förpackning. Så.....Vilken låt ska jag ta idag? Jag vill ha en med bra beat. Bra sväng. Ingen ballad. Lite tempo. Blues? Tja......Louise Hoffsten.....To happy for the blues. Japp! Den blir det! En försiktig blues med ett bra gung.

Då ska jag bara få in rytmen där....Och så bort med hennes röst.......Och på med en egen nonsensmelodi. Doooo da da dooooo da da...

Jajjamän här kommer den - måste fånga den med banspelaren innan den drar iväg igen!

Låtskrivningsförbud

Körmanifestation lördag kväll. Mycket folk. Enorm kör. Det är gospel och blues, det är musikal, opera och visor i en salig röra. Körledare, musiker, publik. Det sjuder och svänger. Ibland är det så vackert att mina ögon tåras. En djup känsla av delaktighet, värme och glädje sprids i mig när jag går hemåt. Jag är fylld till bredden med musik. Och ser klart och tydligt hur oerhört viktig den är i mitt liv. Har alltid varit. Musiken finns med mig varje dag, alltid.

Nu om någonsin är väl rätt läge att hitta den där inspirationen. Att komma in i flödet och sluta bry sig om vad klockan är, att glömma att jag måste äta (vilket sällan händer- jag är en riktig frossare) och att märka att det plötsligt blivit natt och jag måste gå och lägga mig, men märker att jag inte kan. Jag måste bara göra det här klart. Och det där.

Men jag befinner mig långt från flödet just nu. Går ut. Promenerar. Men det kommer inget. Det är för varmt, för blåsigt, himlen är för blå, jag har för ont i skallen. Försöker jag för mycket? Förmodligen. Borde inte babbla så mycket om hur lätt det är att skriva låtar, det straffar sig direkt! Då får jag väl prova något nytt. Jag inför låtskrivningsförbud i två dagar. Ingen bandspelare. Inget nynnande, inget funderande.

Låtskrivningsförbudet börjar......NU!

Byggare Bob på repeat

I dag irrar jag runt som en osalig ande. Går promenader. Bandspelaren är med. Vilar, diskar och tar ett bad med bandspelaren inom räckhåll. Åker med ungarna till svärfars och fikar dem ur huset - bandspelaren bränner i jackfickan. Ingenting händer. Ingenting. Den liksom ligger där och hånar mig och mitt dåliga minne. Jag gör allt som jag ska. Lyssnar på Veronica Maggio, dricker te, promenerar igen. Men ingenting. Jag har bara byggare Bob och andra barnprogramslåtar i huvudet. På repeat.

Mister du en står där tusen åter - heter det så? I vilket fall är det skitsnack. Min refräng kan inte ersättas med en ny. Den måste sörjas.

Jag inleder min sorgeperiod med dillchips och en Wallanderfilm.

Refräng

Står och tankar bilen och ser siffrorna flyga iväg i en rasande fart. Solen skiner och det är inte så mycket ös på macken såhär på morgonen. Då kommer den. Refrängen. Jag hör den klart och tydligt. Den växer sig stark och exploderar till orkestern i mitt huvud. Jag har den! Ska bara ta fram bandspelaren och fånga den på riktigt. Siffrorna rasslar och rasslar medan jag frenetiskt letar igenom fickorna. Plötsligt inser jag. Bandspelaren ligger tryggt och lugnt i min vinterjacka. Jag har tagit på mig den svarta jackan idag. Fel jacka! Fel, fel, fel! Fan, fan, fan! Alla svärord som finns!!!!Hur kunde jag!?

Jag håller just på att få betala en miljon kronor för min fullproppade bensintank och skruvar på tanklocket helt blank i skallen. Lommar in och betalar som man ju bör, även om man tankar över sina tillgångar.

Åker hem och bakar en sockerkara utan ägg och mjölk och vetemjöl i stället. Till mina allergiska små älsklingar. Det blir en kaka utan kaka, egentligen...Fast, nej - jag tittar i ugnen och ser att den verkar bli riktigt fin. Bra! Då blir i alla fall lilla S och K glada när de kommer hem. Och min man också, säkert. Men jag då? Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen, utan min refräng? Den var så...magnifik....storslagen....Ja, när jag tänker efter var det säkert den bästa refrängen genom tiderna, alla kategorier.....

Måste muntra upp mig själv med en liten dikt, för att visa att jag fortfarande kan.

Refräng, refräng, var är du nu
du drog så snabbt min vän
refträng refräng jag sitter ju
och väntar på dig än

Se där - det blev ju nånting i hästväg! Där får de riktiga poeterna något att bita i! Lite konkurrens kan aldrig skada. Nej, på riktigt - det ska gudarna veta - jag är ingen poet. Kommer aldrig bli. Avskyr poesi. Förutom inslagen i Babel med Bob Hansson, då....Han är förtjusande, såklart. Ser honom i kväll.

Ursäkta, men jag ska bara gå och leta rätt på banspelaren. Och sedan ska jag dräpa mig själv.

Stim

Idag är en stor dag. Jag ansluter mig till STIM - Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå. Jag skriver andäktigt under kontraktet och skickar iväg det till Stockholm med posten. Och varför detta? Jo, jag har skrivit en låt som heter Allting och som nu spelats in i ny version av Kjell Nästén och sjungs av en tjej som heter Camilla. Mer än så vet jag inte. Låten ges i alla fall ut ut av A West Side Fabrication och kommer vad jag förstår att spelas i radio. Ofattbart. Det är så stort. Ska bli spännande att se vad som händer med låten när den nu seglar ut i världen. Min lilla låt.

Allt detta kommer sig av att jag en dag läste en artikel i Norran, där man liksom beklagade sig över att det inte finns några låtskrivare här uppe i norr. Så då tog jag några av mina låtar och skickade i väg dem för att visa att det finns det visst det. Och så ville de använda låtarna! Jag blev så glad. Så glad, glad, glad!

En tekopp i handen, ett kontrakt i Stockholm och friska barn som rullar runt på golvet - vad mer kan man begära?

Tre snuttar

Vaknar hyffsat utsövd. Kör lilla S till dagis. Äter frukost i lugn och ro. Varm choklad och korvmacka - det var länge sen. Jag bäddar och plockar disk. Sjunger och städar. Går promenad med bandspelaren redo i fickan. Fångar en liten melodi. Och en till. Lyssnar på fåglarnas sång. Det är mer glädje i deras än i min. Tänker bara gå en kort promenad, men ändrar mig, tar en extrakrok åt helt fel håll. Ett välbekant tutande från ovan. Jag stannar och ser några svanar flyga in precis ovanför trädtopparna och hustaken. Jag stannar och njuter. Skiter i om nån stör sig på att jag står där mitt på trottoaren och hindrar trafiken. Går och går. Det är härligt och jag vaknar till lite. Möter en mamma och möjlig mormor med barnvagn. Tänker svänga av uppåt nu, men ändrar mig igen och går ännu längre. Jag börjar bli trött. Kanske blir det för varmt och jag får utslag. Spelar det någon roll?

Går förbi skolan. Där inne någonstans finns K. Vad gör han nu? Kanske lyssnar han på när fröken läser? Eller har han rast? En tjej med hund skymtar där framme vid den nedlagda butiken. Jag får syn på en vattenpöl som är täckt av tunn is. Sån där is som man måste trampa på. Kollar så att hundtjejen är långt borta och stannar och krasar isen med skon. Kras. Kras. Nu kommer hon snart och jag sliter mig från pölen. Det är bra att ha barnen med sig ut, för då kan jag krasa pölar hur mycket jag vill. Jag kan låtsas att jag är lite uttråkad. Eller att jag vill visa dom hur härligt det är att krasa is.

Är mycket slut när jag svänger in på vår gård. Väl inne kokar jag te. Sätter mig med en bok och sörplar och läser. I takt med ångan som ringlar sig upp från tekoppen hör jag en melodi till bakom örat. Upp och fram med bandspelaren igen. Tre snuttar. Ganska bra fångst för en enda dag!

Vaknatt

Idag är jag skurtrasad och urvriden efter ännu en vaknatt med min minsta lilla älskling. Väntar in en tid för ytterligare provtagningar under dagen. Vi vet ju redan att något är fel, förutom alla matallergier, men ännu inte vad. Misstänker glutenintollerans, men vi måste få det bekräftat. Dessutom vattkoppor och förkylning in the house, så idag blir det inget. Inte ens en liten blues.

Blues

Så. Idag blir jag utslängd på en promenad. Min man tröttnar väl på mitt gnällande om hur vidrigt det är att passa sjuka barn. Så jag går lydigt ut. Väl ute promenerar jag iväg mellan husen. Och börjar prata. Jag gör så. Pratar, diskuterar, sjunger för mig själv. Ute. Inne. Alltid. Särskilt promenader sätter igång aktiviteter i hjärnan.

Idag tänker jag att det måste vara omöjligt att skapa något när man är så förbannad som jag är. Men efter en stunds högljutt pratande och sjungande så kommer den. Är det inte en liten blues jag hör? Spelar in fort som fan på banspelaren, så jag inte ska missa den. Går vidare. Försöker hålla koll, så jag inte gapar ut en aria precis när någon cyklar förbi. Eller ännu värre. Går. Då hinner dom ju verkligen förstå att här går någon som inte är riktigt klok. Pratar för sig själv. Eller pratar hon kanske i mobilen? Handsfree? Dom tittar bakåt och ser - nej - inte en sladd eller örmojäng eller nåt så långt ögat når. Alltså galen. Och så ökar dom på för att slippa konfrontation med galningen - mig.

Jag försöker låtsas som ingenting och fortsätter min promenad. Har försökt att sluta tjabbla på när jag promenerar. Bara hålla tyst, men det går inte. Så jag tillåter mig att fortsätta prata och sjunga. Och där. En refräng också, det är ovanligt. Oftast kommer det en vers. Eller en refräng. Men sällan båda samtidigt. Det är nog ingen hit, men ändå. Alla låtar behöver inte vara hitar. En blues blir det nog för att jag lyssnat mycket på Odetta, denna fantastiska sångerska som var så......på riktigt. Jag gillar det som är på riktigt. Får magont av Idol och körslag och all annan skit. Nej, det ska vara äkta. På riktigt. Här och nu. Och här och nu har jag fått en blues. Välkommen kära du.

Äntligen!

Jag har nu investerat i ett fint block på OBS (vägrar säga COOP - bakåtsträvare som jag oftast är) som fortfarande är helt orört. Jag stod och valde mellan flera piffiga kulörer. Älskar just nu turkos och var på väg att köpa ett i den färgen, men så ändrade jag mig. Det blev ett lila i stället. Jag gillar väl inte lila så mycket....eller? Men just därför tror jag det är rätt! Jag tror på att göra det oväntade - om det så bara är att köpa ett block i en oväntad färg.

Att välja block är inte någon enkel sak. Det ska vara fint så jag blir inspirerad att skriva i det, men inte för fint, för då vill jag inte förstöra det med mitt kludd. Nu ligger det alltså här. Min lila karamell. Fina rena sidor. Det finns till och med flikar så det liksom blir uppdelat i olika sektioner. Vad ska jag då dela in blocket i?

- Utkast
- Halvklart
- Färdigt

Eller kanske:

- Skit
- Uthärdligt
- Okej

Vi får se.

Dessutom kom min älskling insvepande med bandspelaren. "Du , här är den". Bara sådär. Som att det inte var någon sak.

Äntligen! Jag kan börja!

Sol ute sol inne....

Man kunde ju tro att det vackra vädret skulle få kreativiteten att flöda, men nej. Jag är inte sån. Trivs bäst i svalt mörkt väder. Det kan ha något att göra med att jag inte tål solen. På riktigt, alltså. Får soleksem och utslag av värmen. På riktigt. "Firar" snart mitt femte år som sjukskriven och är en av dem som nu ska kastas ut till vargarna. Men jag har tur, jag är inte så sjuk längre. Det finns de som har det värre. Mycket värre.

Men var var jag? Jo, har aldrig gillat sol och ljus och värme. Är höstmänniska med pippi på ljuslyktor och rykande heta tekoppar. Den värsta perioden för mig är när snön fortfarande täcker marken och de första solstrålarna träffar mig rakt i nyllet.....Blä! Men nu har jag vant mig.

Jag fascineras av hur låtskrivandet funkar. Det är inte så att jag går och nynnar på små vackra melodier året om, nej, nej! Jag bara bestämmer mig för att "nu ska jag göra några låtar" och då kommer de. Inte om jag inte vill. Men när jag väl bestämt mig, så rasslar det bara till. Och då gäller det. Att fånga dom innan de drar iväg igen. Det finns de som säger: "Jag spelar aldrig in mina låtar - är dom tillräckligt bra kommer jag ihåg dom nästa dag också. Glömmer jag en låt, var den inte tillräckligt bra". Det är skitsnack! I alla fall för mig. Eller så har jag helt enkelt bara skrivit låtar som inte är tillräckligt bra..........Wow - vilken uppenbarelse!

Hur som helst - jag måste spela in mina snuttar på bandspelaren på en gång, annars är det bye, bye...... Så var är du??? Bandspelaren? Kom tillbaks!


Kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaaaaaaaks
jag saknar sig så

Var det nån mer är jag som hörde musiken?

Att komma igång

Eftersom vi just har flyttat, råder total oordning i samtliga vrår i hemmet. Vilket ju är lite synd, med tanke på att jag omöjligen kan skriva låtar utan min (min mans) lilla bandspelare. Och den är försvunnen. Eller är det jag som inte kan se den?

Hur som helst behöver jag:
*ett nytt tjusigt block
*ett helt gäng såna där fula bläckpennor som bara jag gillar att skriva med men som alltid försvinner på några timmar oavsett hur många jag köper hem
*en hjärna som tänker i nya friska banor
*MIN BANDSPELARE!!!!