En annan sång

Hämtar posten. Där ligger Stim-magasinet - "Medlemstidningen för dig som skapar musik". Vad jag blir glad. Känner mig liksom lite utvald och speciell. Insuper allt utan urskillning och blir lite ledsen när jag läser om ett arrangemang i huvudstaden som jag inte kommer att kunna delta i. Varför måste allt hända någon annanstans? Vad är det för fel på Skellefteå?

Nåja.

Gör ett snabbt besök på Sveriges Radios hemsida och ser till min förvåning att min låt Allting spelats två gånger under dagen på P4. Så kul!

Känner mig dyngsjuk men märker att gnistan håller på att återvända trots det. Det är underligt det där. Hur de bara kan komma och gå som de vill. Gnistorna. Utan någon till synes speciell anledning. Jag tar fram inspelningsutrustningen (-jävla glappa mick! Skaffa dig ett nytt hem!)och börjar på en ny låt. Texten är redan färdig. Trummor. Bas. Fram med keyboarden. Och så lite gitarr. Peppar K att vara med och sjunga. Det blir skitbra!

Låten heter En annan sång och handlar för min del om förändring. Om att våga prova nåt nytt nån gång ibland. Det dör man inte av.

Låten kan du lyssna på här:

www.myspace.com/jazzjessica

Var är den nu?

Fattar inte. Löven bildar härligt prassliga högar på marken, men jag känner inte för att gå i dom. Träden strålar gulröda i höstsolen, men jag ids inte ens titta på dom. Vad är det med mig? Inget hjälper! Inget. Har provat det mesta. Roliga filmer, feta bakelser, blänkande tidningar, raska promenader, bra böcker och fina vänner. Testade till och med svampskogen igår. Kom hem med en korg fylld till bredden med trattkantareller. Svamptorken står och surrar på köksbordet. Men icke. Inte ens en liten gnista.

svara mig du
var är den nu
jag bara undrar
var är den nu

Punkterad

Valet punkterar mig fullständigt och jag förlorar all lust och ork att göra något. Försöker bli klok på hur vi människor fungerar när vi väljer att ha ett samhälle där vi mer och mer struntar i varandra och generationerna som kommer efter. Där vi i så stor mån som möjligt roffar åt oss av kakan själva i stället för att dela med varandra. Smakar inte kakan riktigt bra är det ju fint om det finns någon annan att skylla på. Någon med annat ursprung eller hudfärg än vår, kanske? Eller någon som är sjuk och svag. Försöker fatta, men det går ju inte.

Så jag kryper ner under mina filtar. Tänder mina ljus. Mina ljus i detta jävla mörker. Lyssnar på ett inspelat sommarprat av Eva Dahlgren. Andas.

Sedan kryper jag fram igen och skriver på en text. Dom kan ta mina pengar. Dom kan fiffla med sina siffror och låtsas att jag är frisk. Men dom ska aldrig få ta min inspiration. Min strävan. Min skaparglädje. För den är bara min. Vad Fredde Reinfeldt och hans trista polare än tycker om saken.

Nöjer mig

Jag har flyt. Flow. Saker rullar på. Jag njuter av regnet. Gräver entusiastiskt fram de ljuslyktor jag äger, inklusive en ny som brunnit nästan konstant sedan jag fick den för några dagar sedan. Gottar ner mig i soffan och läser, dricker te och äter choklad. Skriver klart en låttext utan att fastna någonstans. Det är inte den text jag tänkte jobba med egentligen, men ändå.

Funderar ett ögonblick på att rota fram DVD:n som jag fick av E för några år sedan. Yoga för nybörjare. Men där går väl ändå gränsen, kan man tycka. Nej - idag nöjer jag mig med Trazan Apansson och Teletubbies, men imorgon kanske?

Jag gör det igen

Ånej. Nu gör jag det igen. Jag går omkring och sjunger högt för mig själv. Hemma. Ute på promenaden. Innan jag ska sova och när jag vaknar.

Nu finns det mer att se
nu har vi mer att ge
vi vill va med i leken
men hur mycket vi än hinner
hinner vi inte med

Folk måste tro att jag är galen. Och det kanske jag är?

Hur som helst. Det är morgon. Jag är på väg till en intressant föreläsning. Cyklar och sjunger. Tar mig inte över Lejonströmsbron. Vänder. Cykeln är tung och jag orkar knappt ända hem. Parkerar cykeln och sätter mig i bilen. Än är jag inte försenad. Då får jag inte igång plåthögen. Det tar död på min inspiration. Åtminstone för en stund.

Kvarteret där du bor

Ungar överallt. Tvätt och disk och torka fönster. Plötsligt bestämmer jag mig: nu ska jag spela in. Ungarna får springa och skrika i bakgrunden, men det måste bli gjort! Tar fram inspelningsutrustningen och sjunger. Tvingar sedan E att uppbåda energi till att lägga en gitarr och föra över låten på Myspace.

Beställde ett fynd från Ginza häomveckan - Tillbaka till Eden, om det nu är någon som minns den. Den lilla godbiten från åttiotalet måste ha väckt inspirationen i mig, för sången kom till mig efteråt i stort sett klar. Tack för det!

Låten heter Kvarteret där du bor. Ytterligare en låtskiss klar. Check!

Lyssna gärna på låt nr 4 på listan här:
www.myspace.com/jazzjessica

För trött

Är som vanligt för trött för att överhuvud taget sitta upp, men gör ett tappert försök med keyboarden i alla fall. När ungarna somnat sätter jag igång. Tar ut ackorden. Det visar sig vara ovanligt lätt, låten består visst bara av tre ackord! Hittar rätt tonart.

Försöker för en gångs skull göra det mesta inspelningsjobbet själv, så E ska slippa. Och kanske även till viss del för att han redan gått och lagt sig. Kopplar sladdar, lägger nån sorts trumljud och en mycket fin liten ton som brummar i bakgrunden. En bas på det. Sedan vill jag lägga på lite piano, för nu har jag kommit igång. Men då ser jag att klockan är för mycket, så jag måste packa ihop. Fan - det här blir ju varken hackat eller malet!

Bär bort alla sladdar som jag nyss plockat upp och förbannar att jag påbörjat ett sånt här projekt. Lika bra att lägga ner - i den här takten blir jag ju aldrig färdig! Fast det är klart......Det är ju ingen idé att göra något jag ångrar sedan....... Jag länsar kylskåpet medan jag funderar på saken.