Valet punkterar mig fullständigt och jag förlorar all lust och ork att göra något. Försöker bli klok på hur vi människor fungerar när vi väljer att ha ett samhälle där vi mer och mer struntar i varandra och generationerna som kommer efter. Där vi i så stor mån som möjligt roffar åt oss av kakan själva i stället för att dela med varandra. Smakar inte kakan riktigt bra är det ju fint om det finns någon annan att skylla på. Någon med annat ursprung eller hudfärg än vår, kanske? Eller någon som är sjuk och svag. Försöker fatta, men det går ju inte.
Så jag kryper ner under mina filtar. Tänder mina ljus. Mina ljus i detta jävla mörker. Lyssnar på ett inspelat sommarprat av Eva Dahlgren. Andas.
Sedan kryper jag fram igen och skriver på en text. Dom kan ta mina pengar. Dom kan fiffla med sina siffror och låtsas att jag är frisk. Men dom ska aldrig få ta min inspiration. Min strävan. Min skaparglädje. För den är bara min. Vad Fredde Reinfeldt och hans trista polare än tycker om saken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar