Sommaren och jag

Solen skiner och jag våndas. Med rinnande ögon och solsting försöker jag få någon ordning på alla mina små melodier. Det blir som ett virrvarr inne i huvudet. Vill fokusera men avbryts av täta nysningar. Nej, det här går inte! Det är bara att inse att sommaren och jag inte gillar varann. Jag får pausa och vila lite istället. Hoppas på mulet väder och småskurar inför i morgon och är förmodligen rätt ensam om det......

Göra slut

Skjudsar K på kalas och har massor av låtar i skallen - utom just den det är meningen att jag ska jobba med, förstås. Dessutom är det melodifestival. Jag har ju gjort slut men råkar ändå se lite då och då och kan inte undgå att fascineras. Den där barndoms-schlager-drömmen krockar något med detta uttjatade se-och -hör-maraton där ingen lämnas ifred. Slår man på TV:n så nog kan man ge sig fan på att det just sänds någon semifinal. Och då måste man ju titta.

Oftast blir jag förstörd över att nån sjunger så dåligt eller att det dansarna gör i bakgrunden knappast kan kvalificeras som dans och varför är de med över huvud taget och jag saknar så den levande orkestern! Kvarstår gör också faktum: att man faktiskt inte kan eller bör tävla i musik. Smaken är ju delad. Vem som helst kan vinna (oftast någon av de sämsta).

Men det är klart - om man bara ser det som en kul grej, att få lyssna lite och förfasa sig en stund, så kanske. Som underhållning. För att man inte har nåt bättre för sig, liksom. För säkerhets skull byter jag kanal när min man går förbi TV:n. Vill ju inte han ska tro att jag inte kan sluta titta eller nåt.

Ketchupeffekten

Träffar dietist för att lära mig mer om veteallergi för lilla S räkning. Är positiv när jag går därifrån. Jag bestämmer mig för att göra klart en av mina gamla låtar och inser samtidigt det nästan inte finns några ballader på min reportoar. Är alldeles för svag för svängiga refränger för att lägga någon tid på balladskapande - även om det faktiskt finns några där i högen. Dricker citronbubbelvatten och fixar en plats att arbetsträna på. Går dessutom på anställningsintervju för ett riktigt jobb på halvtid......Ketchupeffekten.

Jag drömmer så bra

Jag ramlar över en förlorad flyttlåda. Däri hittar jag många skatter: gamla foton, illustrationer, dagböcker och mitt gamla låtblock. När jag bläddrar igenom det inser jag att jag har nio gamla låtar som väntar på att bli klara. Tur att jag inte slängde blocket på en gång! Jag som älskar att slänga saker. Tycker om att göra mig av med gamla grejer för att få plats för något nytt. Men när jag bläddrat igenom blocket och antecknat det viktigaste slänger jag det. Det har gjort sitt.

Ser att jag fått en trogen följare till min blogg också - tack för det! Jag blir glad och känner samtidigt att nu måste jag skärpa mig, så det blir något gjort! Det är bra. Via mejl får jag ett nyhetsbrev från Stim. Där står bland annat att man som musikskapare kan söka olika stipendier och jag börjar drömma. Det är nog min starkaste sida, när jag tänker efter. Gillar att ligga i soffan och se träden vaja utanför fönstret och drömma mig bort.

Och nu drömmer jag att jag spelar in en skiva på riktigt. I en riktig studio med riktiga musiker. Jag drömmer så bra att jag slänger iväg ett mejl till Kjell Nästén - som producerade Allting för att ta reda på vad det skulle kosta mig att spela in en låt. Tänker att det nog kostar tio tusen och jag som inte har några pengar och får tillbaka ett svar att....... Och inser att det inte är en omöjlighet......Jag skulle ha råd att spela in! Förvisso bara en liten låt, men ändå!

Måste gå - jag har några drömmar kvar att drömma idag!

Tre dagars feber

Lilla S har tre dagars feber. Otroligt! Då har han klarat av två av de få barnsjukdomar man kan ha numera på en månad. Imponerande! Jag tar nya tag och låter Aretha Franklins Think dundra genom lägenheten. Hoppas grannarna gillar den. De är ju mest vana vid lilla S skrik, stackarna. Det blir ju lite omväxling för dom i alla fall.

Jag strosar runt bland musikhyllorna på Stadsbiblioteket och lånar det som faller mig in just då: Viktoria Tolstoy, Bob Hansson och Timbuktu. Lyssnar och inspireras. Jag tar min lilla låt och tvingar på den nån sorts textkostym, lägger den till handlingarna och funderar på vilken låt jag ska jobba med härnäst. Inser att jag måste låna mer svensk musik för textinspiration. Men nu: diskhandskar på!

Har jag tagit fan i båten

Det finns dagar som inte borde få finnas. Det här är en sådan dag. Lilla S har skrikit oavbrutet med endast små avbrott för mat, lekparkslek och mycket liten sovstund. Barnen har ätit upp halva min rabarber som jag just hade planterat och i morgon är det jobba-så-bjuder-vi-väl-på-middag-kväll på S dagis. Och jag undrar: varför gör jag det här?

Varför inbillar jag mig att jag kan skriva en massa låtar och sedan spela in dom, när jag knappt har tid till att äta? Och så kommer suget. Suget efter att få göra något helt annat - skriva en bok, göra en illustration, träffa vänner - allt utom att skriva låtar! Det är typiskt mig. Min stora svaghet. Att jag har så svårt för att slutföra något. Se till att det blir gjort, liksom. Inte om det är små grejer, förstås. Lättöverskådliga. Som att baka en kaka eller skriva en uppsats eller planera ett födelsedagskalas. Nej då, det är inga problem . Men sånt som kräver tålamod, envishet och mycket jobb i längden, det har jag svårt för.

Jag jobbar med texten till Utan ord och känner bara: Det är inget kul! Det är inget kul att vända och vrida på orden, att fixa och trixa så allt ska låta bra. Jag får inte vara så kreativ som jag önskar, utan det krävs mer logik och struktur. Och det är inte mina starkaste sidor. Det är helt enkelt roligare att hitta på idéer till låtar än att slutföra dom. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och inse att har jag tagit fan i båten får jag vackert ro honom i land.

Schlager och jazz

Nej, nej! Verser hit och dit. Den förbannade låten ger mig ingen ro! Somnar mitt på dagen med en febrig unge på magen. Jag slumrar och drömmer. Är så trött, för natten har jag vakat ut med lillens feberskrik ringande i öronen.

När vi vaknar tänker jag klart igen. Herregud, det är bara en låt. Det är väl inte så allvarligt. Musik ska ju vara kul, annars kan jag lika gärna skita i det. Schlagervarianten av versen är rolig och lättsjungen och jazzvarianten är lite mer....jazzig. Och krävande för eventuella framtida musiker. Lite svår. Och jag gillar inte det som är svårt. Så det blir alltså schlagern som står som segrare tillslut i alla fall. Och jag kan änligen slappna av. Halleluja!

Två verser

Mina två verser går på repeat inne i skallen och håller på att göra mig tokig. Jag blir inte av med dem. Försöker läsa och gå promenader. Tänka på nåt annat. Men de bara spelar på där inne. Vad betyder det? Att jag inte fattat rätt beslut, förmodar jag. Eller att beslutet helt enkalt inte är taget än, även om jag inbillar mig det.

Jag måste nog lämna den där låten och försöka börja med någon annan i stället, så får Utan ord vila ett tag. Det hjälper ju ibland. Att sova på saken, menar jag.

Som att få barn

Är allergisk. Nässelutslagen ploppar upp som små irriterande påminnelser om att jag när som helst kan mötas av ett ansikte lika stort som en vattenmelon i spegeln på morgonen. För att motverka detta faktum, droppar jag i ögonen, käkar tabletter, sköjler näsan, duschar, smörjer kortison, men inget verkar hjälpa. Funkar choklad, tro? Det brukar ju hjälpa mot allt.

Min låt har ställt till med problem. Redan. Helat plötsligt har jag två varianter av melodin i versen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Tvingas hitta på en text till bägge och testa dem på min man. Jag har bestämt mig. Men det är svårt. Jag sjunger och han lyssnar. Han säger att jag har en jazzvers och en schlager. Och schalgern vill jag inte ha. Men det är vad jag får i alla fall, för innan diskussionen är klar, visar det sig att vi båda två egentligen tycker att den är bäst.
Schlager - here i come! Nej, ska jag vara ärlig, så ska jag göra vad jag kan för att det INTE ska bli en schlager. Men det är väl som att få barn, antar jag. Man får det man får. Och så är det med det.

Wiehe mot regeringen

Jag är en låtmänniska. Med det menar jag att jag sällan tycker att en artist är så bra att jag måste lyssna på en hel skiva. Men det finns undantag: Sting, Laleh, Svante Turesson, Veronica Maggio, Louise Hoffsten. Och Mikael Wiehe, förstås. Han är en av mina favoriter.

Lyssnar just nu på ett inspelat radioprogram om och med densamme, där han förkunnar att målet med hans senaste skiva är inget mindre än att störta den svenska regeringen. Så uppfriskande! Tänk om det fanns fler som han. Det är härligt med en artist som har varit med ett tag och fortfaranade brinner.

Själv brinner jag inte, filar bara lite på texten och en aning på melodin till Utan ord. Det kommer säkert att ta ett tag. Återkommer.

Utan ord

Jag är så trött, så trött att jag ser i kors. Det är för soligt, för varmt, för många ungar, för äcklig mat, för svårt att hitta en plats att arbetsträna på, för många läkarbesök och för lite pizza. Jag går en promenad för att piggna till och börjar nynna på en av mina nya låtar. Och då kommer en text i stället för melodi - det har aldrig hänt förr. Jag brukar få sitta och slita med texten i soffan länge utan att bli riktigt nöjd. Märkligt. Så i stället för att nu behöva fundera ut vilken låt jag ska börja med, så valde låten mig. Precis som vanligt.

En fras kom redan när jag fångade låten för några veckor sedan. Den löd: Du klarar dig väl utan ord. Och min erfarenhet säger mig att det kommer att bli svårt att göra sig av med den där frasen när den nu väl har kommit. Så jag antar att hela låten kommer att kretsa kring den. Frågan är nu bara vad låten ska handla om? Ja, hur som helst får den tills vidare heta Utan ord.

Nöjd

Lyssnar och skriver och skriver och lyssnar. Äntligen är jag klar. Bra, för det är inte så himla kul. Skörden från banspelaren ser ut som föjer:

* 14 snuttar som kan bli något

* 9 snuttar som kan bli något riktigt bra

Med tanke på den korta tid (knappt en månad) som jag ägnat åt detta, så måste jag säga att det är mycket bra. Bättre än någonsin förr. Rekord. Och vad betyder det då? Att jag jobbar bättre under viss press, antagligen. Vad kan jag säga? Jag är nöjd.

Att ta från det gamla...

Nu kommer jag till den där jobbiga biten i låtskapandet. Jag nynnar på en melodi som jag tänker kan bli något stort och efter en stund upptäcker jag att....det låter misstänkt likt något annat. Något som redan finns. Nynnar vidare och...... inser att jag hittat på inledningen till "A view to a kill" från Bondfilmen med samma namn med Duran Duran. Mindre kul.

Men är det så farligt då? Att sno något som redan finns menar jag? Förr tyckte jag det. Absolut. Men jag har ändrat mig. Det är inte farligt, och inget är nytt under solen. När jag tänker efter så är det ganska troligt att just de där tonerna har sjungits av tusentals människor genom tidierna, långt innan Duran Duran skred till verket.

Jag såg en dokumentär om Bob Dylan, där Pete Seeger säger ungefär: En låt skrivs. En ny generation växer upp och tar något av det gamla och bygger ihop det till något nytt. Och det är okej.

Så nu är frågan: behålla eller skippa Duran Duran? Vet inte än. Vi får se. Men jag ska väl inte vara den som bryter traditionen att ta från det gamla för att ge till det nya?

Lite tom

Går omkring i värmen och känner mig...lite tom. Bandspelaren ligger parkerad i bokhyllan och när jag går på promenad kommer inga melodier till mig längre. Jag kan koncentrera mig på att titta på folk och träd. Lyssna på fågelsången. Och försöka att inte prata så högt för mig själv. Det går ganska bra.

Men jag känner att det krävs mycket mer av mig nu. Jag kan inte bara gå omkring och dola längre utan måste sätta mig ner och fokusera. Det krävs lite lugn och ro omkring mig för att jag ska kunna avgöra om de små pustande ljuden från inspelningen kan bli en bra låt eller inte. Vill inte missa något.

Idag kollade min man in låtlistorna på nätet och såg att Allting spelats sju gånger under dagen på olika P4-stationer runtom i landet. Sju. Jag kan inte ta in det. Låter helt sjukt! Men jag är glad för det så länge det varar!

Bara skit!

Jag andas djupt. Men glädjeropet uteblir. Bandspelaren går igång och på de tjugo första spåren finns......Bara skit! Det är ungar som skriker, bilar som kör förbi, E som klinkar på sin gitarr, jag som ropar något till K och annan smörja. Tjugo spår in kommer den första lilla melodislingan. Den låter riktigt töntig och så en löjlig röst på det: "Kan du säga något S? Vill du prata i bandspelaren? Ska du säga något? Va, va? Ja, säg något då, lilla gubben". Och så en liten späd röst som lyckligt svarar: "N - gaaa, n-gooo". Vad fan - vad är det här? Kan ingen få tyst på de där människorna?!

Men så kommer äntligen några melodier i en följd och hoppet tänds hos mig att kanske kanske....Men nej. Det är bara dynga! Någon människa (jag) som går för snabbt för sitt eget bästa och som flåsande försöker pusta ur sig den ena melodin efter den andra. Det hörs på hennes (min) röst att hon tycker att just den här låten är något alldeles extra, för hon sjunger med inlevelse. Men jag hör mest trafikljud, fågelkvitter, skrikande barn och andra störande ljud.

Nu är jag riktigt nervös. Tänk om det inte finns något där? Tänk om allt bara är skit? Hur kunde jag tro att de här flåsiga fragmenten kunde bli till bra sånger?! Jag fattar ingenting......

Men då kommer den tillslut. Låten som jag väntat på. Det är en refräng. Och jag sjunger med och diggar och känner att - ja! Äntligen! Den här refrängen är något att ha. Den får mig att lyfta från golvet och det känns som jag fastnat i en elkontakt. Jag hör orkerstern inne i skallen spela för fullt och vet precis hur jag vill att det ska låta, när sången är klar. Det är det här som gör att jag fortsätter. Det är det här som gör att det är värt det. Glädjen som bubblar upp när den där melodin kommer och jag bara inte kan sluta sjunga den, även om jag försöker. Då vet jag: jag har hittat min första skatt - tack gode gode gud! Tack.

Skattkistan

Tekoppen ryker, DVD:n står på paus, det lila blocket ligger uppslaget på rumsbordet. Bredvid väntar bandspelaren, min trogne vän. Nu är det dags. Jag ser lite film, pausar efter en stund, lyssnar på mina små trudelutter. Jag gör en kort anteckning i marginalen för varje sång jag tror kan bli något och sätter en stjärna på de snuttar jag tror kan bli riktigt bra. Det är så spännande - som julafton. För jag vet inte längre vad som finns därinne. Det jag spelade in för några veckor sedan har jag glömt. Så det blir som att få höra låtarna för första gången. Det kan hända att jag blir grymt besviken, men det är ju en risk jag måste ta.

Min låt Allting spelas nu flera gånger varje dag på P4 runt om i landet och det känns....som en dröm. Konstigt på nåt sätt. Och roligt, förstås!

Nej - skattkistan kallar på mig. Jag återkommer...

I verkligheten

Dricker te och ser på Pippi långstrump med K som är sjuk. Vi löser av varandra på ett sånt perfekt domino-sätt. Först en sen nästa och nästa och....När den första blivit frisk kommer genast någon ny kräksjuka eller förkylning och knockar honom igen. Och så håller vi på.

Jag slår igång bandspelaren och ser att där inne finns 87 sparade små snuttar. 87 små melodislingor som väntar på att fogas samman med andra och bilda en hel sång. Och av dem är kanske tio kompisar till någon annan snutt. Av de 77 som återstår blir det kanske sju låtar. Och av dem kan tre stycken bli nåt riktigt bra. Så ser min gissning ut. Vi får se hur det blir i verkligheten.

I verkligheten är jag också vår-allergisk och nyser och jag tänker att jag borde städa. Men jag hör att sonen ser på Mulan nu - en film som jag inte sett. Han fyndade den på loppis tillsammans med Pippi-filmen. I verkligheten borde jag nog se den med honom. Så det så.

Glada trudelutter

Vederkvickt efter återseendet av gamla klasskamrater går jag och sjungar glada låtar hela dagen. Ingenting bra alls. Några glada små trudelutter som är helt oanvändbara. Idag är sista dagen jag går omkring med banspelaren i ständigt släptåg. I morgon ska jag se efter vad som finns innanför det där silvergrå banspelarhöljet. Idag ska jag bara vara glad.

Gammal kärring

Min låt Allting har idag spelats vid lunchtid på P4 Stockholm och Göteborg - det är stort! Och vilken bra tid sedan! Jag njuter av det och ser fram emot den stora klassåterträffen i morgon. Det är tjugo år sedan jag gick ut nian, vilket borde innebära att jag blivit en gammal kärring. Vänta, ska kolla i spegeln.....Jo, det stämmer. Jag är rätt gammal, men glad.

Bär med mig banspelaren överallt och försöker pressa ur det sista som finns i låt-skrivar-tuben innan måndag. Klassfesten kanske kan ge mig den inspiration jag behöver för att klara helgen? I övrigt idag: läkarbesök, sjukintyg, sjuka barn, tvätta och laga mat - men en rätt bra dag om jag tänker efter!

Less

Å vad jag är less på allt detta snuttsamlande! Är less på bandspelaren och på att ständigt vara "uppkopplad" ifall nån låt skulle råka komma. Snart får det räcka! Anledningen till att jag känner mig så trött och oinspirerad är nog att jag aldrig tidigare jobbat i ett så hårt tempo som jag gör just nu. Jag har nynnat och promenerat och badat nästan oavbrutet i några veckor, men den här fasen brukar normalt pågå i ett halvår eller så. Så det är lite skillnad..... Tanken är ju också att det inte ska ta år innan allt är klart - som det har gjort förr.

Känner ett oemotståndligt sug efter att få ta mitt nya lila block, börja skriva ner de små snuttar jag samlat och få gå in i nästa fas - att skapa hela låtar. Det är ett så fantastiskt ögonblick när en låt vecklas ut inför mina öron och jag plötsligt förstår hur just den här låten kommer att bli.

Det är så frustrerande! Men jag håller på det en stund till. Några dagar bara....Efter helgen? Nu är det bestämt - på måndag slutar jag samla snuttar! Och därmed basta. Så nu är det bara att skapa på. Jag vill se resultat! Allt måste sägas här och nu. Fram med bandspelaren och gör ett sista ryck! Bara tre dagar till. Jobba på nu din lilla slöfock!

Är det verkligen meningen?

Det är frukost och lämning på dagis och skola. Det är läkartider att passa, vattkoppor att pudra, jeans att laga. Diskberg, sandhögar på golvet och geggiga galonbyxor som ligger och dräller i nåt hörn. Arbetsförmedling och försäkringskassa och räkningar. Papper från dagis som måste läsas, kylen som måste fyllas och fönster som behöver torkas. Jag lagar middag med ungar som springer åt alla håll och som jag sedan måste leta rätt på när middan äntligen är klar. Högar av tvätt och jag är så förkyld och kommer inte E hem nån gång så jag kan få andas ut?

Jag mutar lilla S med äppelkaka så jag ska få skriva lite. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen att jag ska kunna skapa något mitt i detta kaos? Antalgigen. Skriv eller låt bli, liksom. Och det är kanske så det måste vara. Hur kul skulle det egentligen bli om allt bara var tyst och lugnt och jag hade all tid jag ville och lite till för att skriva och sjunga och lyssna på musik?

Nu är det kväll. Jag och min snoriga näsa frustar av utmattning när jag äntligen får försvinna ner i soffan och slå på ett avsnitt av Lipstick Jungle - som jag har på DVD och som inte är lika bra som Sex and the City (som jag också har på DVD), men ändå. Varför gillar jag de här serierna egentligen? Kanske är det en stor befrielse att vila blicken på finklädda kvinnor som stuttar runt med sina väninnor och uträttar mer eller mindre viktigheter, när jag själv hasar omkring i hängiga mysbyxor och bara drömmer om att hinna eller orka ringa mina vänner. Dessutom blir jag peppad och kreativ när jag får se sån där.....lättsam underhållning, helt enkelt. Det inspirerar mig. Ibland får jag pausa ovan nämnda serier för att fånga en liten melodi eller skriva ner en text. Och sedan trycker jag bara play igen. Enkelt och bra.

Annat som inspirerar är förstås musik, långa bad, bra filmer men framför allt det som faktiskt händer i mitt eget liv och andras. Så vad vore jag utan allt detta bök och stök? Ingenting - bara en liten lort.

Spelad på P4!

Idag spelades min låt Allting med Camilla för första gången på P4. Det är stort! Jag fattar det inte. Det ska bli kul att se om någon annan än jag tycker om den. Det minsta man kan säga är att man blir danssugen - och det är ju inte så illa! I övrigt känner jag att mitt immunförsvar kämpar med en förkylning och jag är rädd att förkylningen vinner. Tänker dricka litervis med grönt te, se en bra film och hoppas på bot och bättring.

Kan man önska en låt till toppen tro? Allt ska ju gå, bara man vill det tillräckligt mycket.....(Ja, jag har läst The secret och - nej - är ingen anhängare).

Fyra steg

Är dyngförkyld. Det har varit mycket sjukdom här hemma den senaste tiden, men trots det lyckas jag varje dag fånga in ett par snuttar. Ibland fler. Det bästa är när det kommer en hel låt på en gång, men det händer inte ofta. I vanliga fall består mitt musikskapande av fyra steg:

1 Samla snuttar

2 Foga samman snuttarna till hela låtar

3 Lägga till och dra ifrån det som behövs så låten ska bli så bra som möjligt

4 Lägga text till låtarna

Det sista är det svåraste, tycker jag. Musiken kommer automatiskt, men inte orden. De får jag locka och lirka med. Det händer ibland att musiken och texten kommer samtidigt, men ofta är det rena nonsenstexter till att börja med - och alltid på engelska. Inte direkt den sortens texter jag vill visa upp....

Förr skrev jag alltid på engelska. Jag har funderat mycket på varför och tror att svaret för min del är att engelskan låter mycket bättre. Den böljar och flyter och man behöver inte anstränga sig det minsta för att det ska låta vettigt. Jag menar: "Manboy manboy you can call me manboy" (Eric Saade) låter väl OK, men "Manpojke, manpojke, du kan kalla mig manpojke"....Herregud! Jag skäms ihjäl. Det finns otaliga exempel på såna här textvidrigheter, men jag tror jag kan bli korkad om jag tänker på det, så jag låter hellre bli.

Etersom jag inte behärskar engelskan som språk till hundra procent blir det på nåt sätt lättare för mig att vara kreativ. Jag tror det är nyttigt om man kan gå utanför ramarna litegrann. Då blir ju skapandet lite roligare också. Nu har jag mer och mer övergått till att skriva svenska texter och försöker träna på att tänka lite friare och ibland blir det faktiskt riktigt bra. Men jag måste fortsätta att träna om texterna ska bli så bra som jag vill.

Just nu ska jag äta äppelkaka och för det behövs ingen träning - so long!

Run run away

Jag är van att ha musik omkring mig. Mamma spelade Elvis, Björn Afzelius, Bob Dylan och Abba och jag sög i mig musiken och bar den med mig som en dyrbar skatt. När jag blev äldre gick jag igenom mammas singelsamling och nötte vissa låtar tills skivorna blev för repiga. Jag spelade in melodifestivalen och Eurovision Song Contest på video och såg om och om igen, tills jag kunde alla låtarna utantill. På alla språk.

Mitt första egna musikminne är så tydligt. Jag är nio år och det är sommar. Grannpojken i huset mitt emot bjuder över några ungar till sin altan för att ha konsert. Han drar på ljudet på banspelaren till max. Vi väntar andäktigt. Så hörs de första tonerna, han mimar coolt till musiken och jag knockas totalt. Det är första gången jag blir medveten om vilka känslor musiken kan väcka. Jag lyssnar och iakttar och ....jag blir alldeles förtrollad. Musiken suger mig till sig och fyller mig med energi. Plötsligt vet jag att allt är möjligt! Låtarna som spelas är My oh my och Run run away med Slade och jag glömmer det aldrig.

Nu sitter jag här många år senare. Jag har gjort slut med melodifestivalen. Det funkade inte längre när liveorkestern ströks från programmet och hundra-avsnitt-mer-än-du-önskar-se-finalerna infördes. Jag lyssnar på Slades låtar på LP - min man hittade skivan på loppis i Stackgrönnan i somras och jag tänker: det är fortfarande lika bra! Eller i alla fall nästan.

Sådan musik vill jag göra. Musik som säger något, som betyder något för någon. Och vem vet - en sådan låt kanske kommer just idag.....