Bara skit!

Jag andas djupt. Men glädjeropet uteblir. Bandspelaren går igång och på de tjugo första spåren finns......Bara skit! Det är ungar som skriker, bilar som kör förbi, E som klinkar på sin gitarr, jag som ropar något till K och annan smörja. Tjugo spår in kommer den första lilla melodislingan. Den låter riktigt töntig och så en löjlig röst på det: "Kan du säga något S? Vill du prata i bandspelaren? Ska du säga något? Va, va? Ja, säg något då, lilla gubben". Och så en liten späd röst som lyckligt svarar: "N - gaaa, n-gooo". Vad fan - vad är det här? Kan ingen få tyst på de där människorna?!

Men så kommer äntligen några melodier i en följd och hoppet tänds hos mig att kanske kanske....Men nej. Det är bara dynga! Någon människa (jag) som går för snabbt för sitt eget bästa och som flåsande försöker pusta ur sig den ena melodin efter den andra. Det hörs på hennes (min) röst att hon tycker att just den här låten är något alldeles extra, för hon sjunger med inlevelse. Men jag hör mest trafikljud, fågelkvitter, skrikande barn och andra störande ljud.

Nu är jag riktigt nervös. Tänk om det inte finns något där? Tänk om allt bara är skit? Hur kunde jag tro att de här flåsiga fragmenten kunde bli till bra sånger?! Jag fattar ingenting......

Men då kommer den tillslut. Låten som jag väntat på. Det är en refräng. Och jag sjunger med och diggar och känner att - ja! Äntligen! Den här refrängen är något att ha. Den får mig att lyfta från golvet och det känns som jag fastnat i en elkontakt. Jag hör orkerstern inne i skallen spela för fullt och vet precis hur jag vill att det ska låta, när sången är klar. Det är det här som gör att jag fortsätter. Det är det här som gör att det är värt det. Glädjen som bubblar upp när den där melodin kommer och jag bara inte kan sluta sjunga den, även om jag försöker. Då vet jag: jag har hittat min första skatt - tack gode gode gud! Tack.