Run run away

Jag är van att ha musik omkring mig. Mamma spelade Elvis, Björn Afzelius, Bob Dylan och Abba och jag sög i mig musiken och bar den med mig som en dyrbar skatt. När jag blev äldre gick jag igenom mammas singelsamling och nötte vissa låtar tills skivorna blev för repiga. Jag spelade in melodifestivalen och Eurovision Song Contest på video och såg om och om igen, tills jag kunde alla låtarna utantill. På alla språk.

Mitt första egna musikminne är så tydligt. Jag är nio år och det är sommar. Grannpojken i huset mitt emot bjuder över några ungar till sin altan för att ha konsert. Han drar på ljudet på banspelaren till max. Vi väntar andäktigt. Så hörs de första tonerna, han mimar coolt till musiken och jag knockas totalt. Det är första gången jag blir medveten om vilka känslor musiken kan väcka. Jag lyssnar och iakttar och ....jag blir alldeles förtrollad. Musiken suger mig till sig och fyller mig med energi. Plötsligt vet jag att allt är möjligt! Låtarna som spelas är My oh my och Run run away med Slade och jag glömmer det aldrig.

Nu sitter jag här många år senare. Jag har gjort slut med melodifestivalen. Det funkade inte längre när liveorkestern ströks från programmet och hundra-avsnitt-mer-än-du-önskar-se-finalerna infördes. Jag lyssnar på Slades låtar på LP - min man hittade skivan på loppis i Stackgrönnan i somras och jag tänker: det är fortfarande lika bra! Eller i alla fall nästan.

Sådan musik vill jag göra. Musik som säger något, som betyder något för någon. Och vem vet - en sådan låt kanske kommer just idag.....