Är det verkligen meningen?

Det är frukost och lämning på dagis och skola. Det är läkartider att passa, vattkoppor att pudra, jeans att laga. Diskberg, sandhögar på golvet och geggiga galonbyxor som ligger och dräller i nåt hörn. Arbetsförmedling och försäkringskassa och räkningar. Papper från dagis som måste läsas, kylen som måste fyllas och fönster som behöver torkas. Jag lagar middag med ungar som springer åt alla håll och som jag sedan måste leta rätt på när middan äntligen är klar. Högar av tvätt och jag är så förkyld och kommer inte E hem nån gång så jag kan få andas ut?

Jag mutar lilla S med äppelkaka så jag ska få skriva lite. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen att jag ska kunna skapa något mitt i detta kaos? Antalgigen. Skriv eller låt bli, liksom. Och det är kanske så det måste vara. Hur kul skulle det egentligen bli om allt bara var tyst och lugnt och jag hade all tid jag ville och lite till för att skriva och sjunga och lyssna på musik?

Nu är det kväll. Jag och min snoriga näsa frustar av utmattning när jag äntligen får försvinna ner i soffan och slå på ett avsnitt av Lipstick Jungle - som jag har på DVD och som inte är lika bra som Sex and the City (som jag också har på DVD), men ändå. Varför gillar jag de här serierna egentligen? Kanske är det en stor befrielse att vila blicken på finklädda kvinnor som stuttar runt med sina väninnor och uträttar mer eller mindre viktigheter, när jag själv hasar omkring i hängiga mysbyxor och bara drömmer om att hinna eller orka ringa mina vänner. Dessutom blir jag peppad och kreativ när jag får se sån där.....lättsam underhållning, helt enkelt. Det inspirerar mig. Ibland får jag pausa ovan nämnda serier för att fånga en liten melodi eller skriva ner en text. Och sedan trycker jag bara play igen. Enkelt och bra.

Annat som inspirerar är förstås musik, långa bad, bra filmer men framför allt det som faktiskt händer i mitt eget liv och andras. Så vad vore jag utan allt detta bök och stök? Ingenting - bara en liten lort.