Mer jul

Klär julgranen och tänder alla ljus jag äger och har. Gravar lax, slår in paket samt är helt uppfylld av det faktum att jag aldrig - och jag menar ALDRIG kommer att skriva en lika bra låt som För sent för Edelweiss med Håkan Hellström. Aldrig. Någonsin.

Men livet går väl vidare ändå, antar jag.

Jag kokar knäck och gör ischoklad. Lilla S sover sämre än på länge och jag och E är totalt utmattade. Jag gör en ansträngning för att spela in min sista låt, men det går bara inte. Uppbådar all kraft jag har, men nej. Det är bara att inse. Jag erkänner mig besegrad. Av en tvååring med insomnia.

Tar jullov i stället och ber till gud och alla makter att ungen lär sig sova under ledigheten, så vi kan få tillbaks våra liv. Det önskar jag mig, tomten - om du finns där ute nånstans.

Jag vet att jag kan

Får ett nytt nummer av STIM-magasinet och läser det med stort intresse. Idag kommer också min första utbetalning från STIM. Det är visserligen ingen stor summa, men fan vad gött det känns. Det är första gången jag får pengar för något jag skapat själv. Och bara för nöjes skull dessutom.

Har tidigare skrivit en låt - Allting - som handlade om att bli mamma. Nu när jag har två barn är det bäst att göra en låt till lilla S också, så det inte blir orättvist. I det här fallet drar låten åt det kyrkliga hållet med en touch av gospel. Jag kör vidare på det spåret och resultatet blir Jag vet att jag kan. Nu frågar jag bara:

Är du redo att bli frälst?

JAG SA: ÄR DU REDO ATT BLI FRÄLST?

Bra.

Klicka nedan:

www.myspace.com/jazzjessica

Tar helg

Jag lagar mat och bakar en mjölk-ägg och mjölfri hallonkaka med hjälp av lilla S. Familjen glufsar i sig som de aldrig sett fika förr och jag låter dem hållas. Skickar min politiska låt till Mikael Wiehe. Han svarar oväntat snabbt och tycker: Skriv fler! Jag blir glad. Förstås. Men nej. Tror inte det är min grej riktigt.

Börjar i stället jobba med mina sista två låtar. Vill bli klar innan jul. Diskar och rensar lite i kylen medan jag lägger trummor och dolar med lite här och lite där. K skriker och fräser så mycket i sina lekar att jag inte kan koncentrera mig. Mina tankar virvlar iväg i ett hav av trollformler ur Harry Potter. Måste se den senaste filmen, förresten. Tar helg då. Over and out.

Rikare än dom

Efter valet i år blev jag så besviken och rent ut sagt förbannad att jag skrev min första politiska låt. Jag är inte särskilt politisk av mig, tycker jag. Dessutom verkar det svårt att skriva såna låtar och göra det bra. Då låter jag hellre bli. Men i alla fall. Jag antar att jag blev tillräckligt förbannad för att det skulle bli en låt ändå. Om du vill kan du gå in och lyssna på den här. Och lyssna noga, för det blir nog bara en!

www.myspace.com/jazzjessica

Ingen mer musik

Det öser ner snö och jag plågas av nån sorts klåda. Den ger inte med sig vad jag än gör. Jag plockar motvilligt fram inspelningsgrejorna, sladdar och jox för att lägga sång på min åttonde låt. Micken funkar inte. Som vanligt. Vilken överraskning! Ju mer micken krånglar desto tydligare blir klådan. Efter mycket vridande och tryckande och pillande klämmer micken ur sig ett burkigt litet ljud. Jag skyndar mig att sjunga, medan ljudet finns kvar. Om man nu kan kalla det ljud. Det låter inte bra. Vart sitter felet egentligen - i micken eller i sladden? Kanske i mitt huvud? Nej, fan vad det kliar, nu skiter jag i det här! Vad är det med mig? Allt känns jobbigt och svårt. Jag blir galen.

Självklart vet jag vad min envetna klåda beror på. Jag vill lägga ner hela det här projektet. Vill inte göra fler låtar. Jag har 10 låtar, men måste jag verkligen spela in alla? Får lust att stoppa micken längst ner i soporna och vara musikfri i ett halvår. Minst. Det finns så många andra saker jag vill göra just nu. Gå en skrivkurs, gå promenader, träffa mina vänner, skriva en bok, planera en resa, läsa, sova - vad som helst. Bara ingen mer musik!

Men jag vet ju. Att jag har lovat mig själv. Jag ska göra klart låtarna och lägga ut dom. Punkt. Samlar ihop mig själv för att åka ner till stan och kolla om musikaffären fortfarande finns kvar där den låg för tio år sedan. Då ringer E. Han har köpt en ny sladd.

Okej. Jag fortsätter väl då.

Kom

Efter mycket tekniktrassel och strul blir min nästa låt klar. (Gode Gud-sänd mig en fungerande mick, tack!) Låten heter Kom och du kan gå in och lyssna på den här:

www.myspace.com/jazzjessica

Halleluja!

Jag har ett band. Halleluja! Replokal fixade jag igår. Text och noter till "En annan sång" och "Utan dej" är skickade till musikerna. Det är bara att boka in reptider och köra! Vad jag är glad. Det ska bli så spännande att spela låtarna på riktigt. Och spela in i studion - wow, så kul!

Trots att en del av mitt ansikte svullnat upp, drar jag fram inspelningsutrustningen igen och lägger bas på en av låtarna. En svullen körtel och en liten förkylning ska inte få hindra mig från att göra klart mina låtar. Så det så.

Saker att se fram emot

Jomenvisst. Det här gick ju bra. Då är jag förkyld igen - och jag som skulle lägga på sång idag. Då får jag lov att påbörja inspelningen av den andra låten också, så jag kommer framåt på nåt sätt. Har nu två låttexter, en halvfärdig låtinspelning och ett trumkomp. Tja. Det får duga för tillfället.

Saker att se fram emot: Överlämningsmöte. Ska skrivas över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen idag. Jag känner mig redan piggare!

Enkel matematik

Kan inte fatta det. Nu är jag här igen. I återvändsgränden. Varför ska det vara så svårt? Jag sätter ihop några toner i en viss följd och det blir en melodi som blir till en låt. Allt väl. Sedan ska jag sätta ord till tonerna. Här börjar problemen hopas. Nog kan jag skriva, det är inte det. Orden kommer. Jag vet jag vad jag vill säga med låten. Men sedan, när orden ska sättas till tonerna, då blir det pannkaka av alltihop. För mina ord är så att säga inte i samklang med tonerna. Jag måste alltså lägga till och dra ifrån. Och plötsligt har tre plus tre blivit till två. Enkel matematik.

Skit också!

För att tillfälligt komma runt problemet börjar jag spela in låten i stället. Det går rätt bra. Men sången kan jag ju inte lägga innan jag vet vad jag ska sjunga. Fast det förstås.......Jag skulle ju kunna sjunga blaj blaj blaj, blä, blä blä på hela låten i stället. Det skulle ju åtminstone bli lite omväxling. Men det blir svårt för dem som lyssnar. Vad ska de tycka om det de hör? De vet ju inte om de ska hålla med eller protestera.

Ska jag skita i det då? Börja med nästa låt i stället? Ja, varför inte? Det är en riktigt bra idé. Lysande faktiskt.....Jag ska bara göra klart texten till den först.

Håkan Hellström

Har en ledig dag helt för mig själv. Filar på en ny kärlekssång. Känner mig fortfarande förkyld och ynklig. Undrar om min röst håller för att ringa trummisen? Vill inte låta som en inrökt gammal tant då. Stoppar ner mina fötter i ett hett fotbad medan jag lyssnar på Håkan Hellström - "Zigenarliv dreamin", "För sent för Edelweiss", "Kär i en ängel".....Mina tår skrynklar sig alltmer och jag tänker: Fy fan Håkan, fy fan vad du är bra! Hur kunde jag nånsin tvilva?
Han fick kämpa många år för att få mig på kroken, Håkan, men nu har han mig. Och jag släpper inte i första taget.

Mer

Det snöar och smälter och snöar igen medan jag skriver fler låtar än jag kan använda och bär omkring på sjuka barn. Blir såklart sjuk själv också. Dyngsjuk. Tar en liten paus. Tappar rösten men tar ändå nya tag fastän jag är så slut att jag ser i kors. Det är nog bra för mig att jobba mycket med musiken. Det hindrar mig i viss mån från att tänka på det faktum att jag snart blir utförsäkrad och inskiven på AF med noll koll om vad som ska hända framöver.

Ytterligare en låtskiss har nu hittat sin väg ur mitt röriga huvud. Låten heter Mer och du kan gärna gå in och lyssna på den här:

www.myspace.com/jazzjessica

Ring ring!

Överväger att förtränga det faktum att jag måste börja kontakta musiker för eventuell inspelning av min låt. Hatar att prata i telefon. Jag vill gärna se den jag pratar med i ögonen. Det känns bättre då. Allt kan missförstås. Och mobila samtal ska vi inte ens tänka på! Då har jag tur om jag hör hälften av vad som sägs.....Men nu går det inte att undvika längre. Nu måste det ske.

Ring. Ring!

Jag ringer. Och ringer. Och ringer. Signalen ekar tillbaka i mitt öra på det mest oförskämda sätt. Ingen svarar! Och jag som förväntat mig att de bara ska sitta och vänta, nu när jag äntligen har bestämt mig! Jag ringer i flera dagar. Till och med på moliltelefoner. Men inget svar.

Jo. Tillslut. Och då kommer jag igång. Jag mejlar och pratar i telefon och börjar på en ny låtskiss. Tar kontakt med flera gamla musikvänner för diverse olika förslag och samarbeten. Är produktiv utav bara helvete!

En keyboardist. Check!

En elgitarrist. Check!

En halv ny låtskiss: check!

Men var är basisten och trummisen? Kom fram kom fram - var ni än är!

Fem kvar

Nu har jag hunnit halvvägs på min låtlista. Försöker ordna till i röran och inser att jag måste välja bort vissa melodier. Bort bort! Men hur väljer jag bort mina låtar? Mina små bäbisar? Genom att lotta? Sist in först ut? Eller tvärtom kanske - "för lång och trogen tjänst"?

Nu när jag jobbar mer än tidigare med texterna slår det mig hur vansinnigt många favoritord jag har. Studerar fenomenet noga och anstränger mig verkligen för att hitta andra ord. Det är bra för hjärnan. Är nog inte ensam om problemet misstänker jag, men frustrationen blir inte mindre för det när ordet "dröm" eller "stor" eller "tror" dyker upp för tusende gången.

Det är också mycket vind i mina texter. Stormar, susningar i träden, vindar och blåst. Vågar mig inte på att analysera detta för mycket men vet vad vinden symboliserar i mitt eget liv. Och sedan bara det enkla faktum att jag älskar när det blåser. Inte för mycket förstås. Som det gör idag. Då kan man ju ramla av cykeln eller nåt annat obehagligt. Kanske falla av parkbron. Och det är ju inte så lyckat. Inte när man har fem låtskisser kvar att göra.

En annan sång

Hämtar posten. Där ligger Stim-magasinet - "Medlemstidningen för dig som skapar musik". Vad jag blir glad. Känner mig liksom lite utvald och speciell. Insuper allt utan urskillning och blir lite ledsen när jag läser om ett arrangemang i huvudstaden som jag inte kommer att kunna delta i. Varför måste allt hända någon annanstans? Vad är det för fel på Skellefteå?

Nåja.

Gör ett snabbt besök på Sveriges Radios hemsida och ser till min förvåning att min låt Allting spelats två gånger under dagen på P4. Så kul!

Känner mig dyngsjuk men märker att gnistan håller på att återvända trots det. Det är underligt det där. Hur de bara kan komma och gå som de vill. Gnistorna. Utan någon till synes speciell anledning. Jag tar fram inspelningsutrustningen (-jävla glappa mick! Skaffa dig ett nytt hem!)och börjar på en ny låt. Texten är redan färdig. Trummor. Bas. Fram med keyboarden. Och så lite gitarr. Peppar K att vara med och sjunga. Det blir skitbra!

Låten heter En annan sång och handlar för min del om förändring. Om att våga prova nåt nytt nån gång ibland. Det dör man inte av.

Låten kan du lyssna på här:

www.myspace.com/jazzjessica

Var är den nu?

Fattar inte. Löven bildar härligt prassliga högar på marken, men jag känner inte för att gå i dom. Träden strålar gulröda i höstsolen, men jag ids inte ens titta på dom. Vad är det med mig? Inget hjälper! Inget. Har provat det mesta. Roliga filmer, feta bakelser, blänkande tidningar, raska promenader, bra böcker och fina vänner. Testade till och med svampskogen igår. Kom hem med en korg fylld till bredden med trattkantareller. Svamptorken står och surrar på köksbordet. Men icke. Inte ens en liten gnista.

svara mig du
var är den nu
jag bara undrar
var är den nu

Punkterad

Valet punkterar mig fullständigt och jag förlorar all lust och ork att göra något. Försöker bli klok på hur vi människor fungerar när vi väljer att ha ett samhälle där vi mer och mer struntar i varandra och generationerna som kommer efter. Där vi i så stor mån som möjligt roffar åt oss av kakan själva i stället för att dela med varandra. Smakar inte kakan riktigt bra är det ju fint om det finns någon annan att skylla på. Någon med annat ursprung eller hudfärg än vår, kanske? Eller någon som är sjuk och svag. Försöker fatta, men det går ju inte.

Så jag kryper ner under mina filtar. Tänder mina ljus. Mina ljus i detta jävla mörker. Lyssnar på ett inspelat sommarprat av Eva Dahlgren. Andas.

Sedan kryper jag fram igen och skriver på en text. Dom kan ta mina pengar. Dom kan fiffla med sina siffror och låtsas att jag är frisk. Men dom ska aldrig få ta min inspiration. Min strävan. Min skaparglädje. För den är bara min. Vad Fredde Reinfeldt och hans trista polare än tycker om saken.

Nöjer mig

Jag har flyt. Flow. Saker rullar på. Jag njuter av regnet. Gräver entusiastiskt fram de ljuslyktor jag äger, inklusive en ny som brunnit nästan konstant sedan jag fick den för några dagar sedan. Gottar ner mig i soffan och läser, dricker te och äter choklad. Skriver klart en låttext utan att fastna någonstans. Det är inte den text jag tänkte jobba med egentligen, men ändå.

Funderar ett ögonblick på att rota fram DVD:n som jag fick av E för några år sedan. Yoga för nybörjare. Men där går väl ändå gränsen, kan man tycka. Nej - idag nöjer jag mig med Trazan Apansson och Teletubbies, men imorgon kanske?

Jag gör det igen

Ånej. Nu gör jag det igen. Jag går omkring och sjunger högt för mig själv. Hemma. Ute på promenaden. Innan jag ska sova och när jag vaknar.

Nu finns det mer att se
nu har vi mer att ge
vi vill va med i leken
men hur mycket vi än hinner
hinner vi inte med

Folk måste tro att jag är galen. Och det kanske jag är?

Hur som helst. Det är morgon. Jag är på väg till en intressant föreläsning. Cyklar och sjunger. Tar mig inte över Lejonströmsbron. Vänder. Cykeln är tung och jag orkar knappt ända hem. Parkerar cykeln och sätter mig i bilen. Än är jag inte försenad. Då får jag inte igång plåthögen. Det tar död på min inspiration. Åtminstone för en stund.

Kvarteret där du bor

Ungar överallt. Tvätt och disk och torka fönster. Plötsligt bestämmer jag mig: nu ska jag spela in. Ungarna får springa och skrika i bakgrunden, men det måste bli gjort! Tar fram inspelningsutrustningen och sjunger. Tvingar sedan E att uppbåda energi till att lägga en gitarr och föra över låten på Myspace.

Beställde ett fynd från Ginza häomveckan - Tillbaka till Eden, om det nu är någon som minns den. Den lilla godbiten från åttiotalet måste ha väckt inspirationen i mig, för sången kom till mig efteråt i stort sett klar. Tack för det!

Låten heter Kvarteret där du bor. Ytterligare en låtskiss klar. Check!

Lyssna gärna på låt nr 4 på listan här:
www.myspace.com/jazzjessica

För trött

Är som vanligt för trött för att överhuvud taget sitta upp, men gör ett tappert försök med keyboarden i alla fall. När ungarna somnat sätter jag igång. Tar ut ackorden. Det visar sig vara ovanligt lätt, låten består visst bara av tre ackord! Hittar rätt tonart.

Försöker för en gångs skull göra det mesta inspelningsjobbet själv, så E ska slippa. Och kanske även till viss del för att han redan gått och lagt sig. Kopplar sladdar, lägger nån sorts trumljud och en mycket fin liten ton som brummar i bakgrunden. En bas på det. Sedan vill jag lägga på lite piano, för nu har jag kommit igång. Men då ser jag att klockan är för mycket, så jag måste packa ihop. Fan - det här blir ju varken hackat eller malet!

Bär bort alla sladdar som jag nyss plockat upp och förbannar att jag påbörjat ett sånt här projekt. Lika bra att lägga ner - i den här takten blir jag ju aldrig färdig! Fast det är klart......Det är ju ingen idé att göra något jag ångrar sedan....... Jag länsar kylskåpet medan jag funderar på saken.

Lämna mig ifred!

Jag blir galen! Hela skallen är invaderad av låtar som kommer och går som de vill. Jag får ingen ro. En av låtarna kan jag helt enkelt inte bli av med hur mycket jag än försöker. Den kommer i bilen, på promenaden, när jag ska sova....... Lämna mig i fred! Jag försöker läsa, men det funkar inte. Kan inte alls slappna av.

Dert är väl bara att inse att jag får lov att göra klart de där sångerna. Nu. På en gång. Fixa till texterna. Slita mitt hår. Bara jag får dom ur skallen, så jag kan bli normal igen sedan. Eller så normal som jag nu kan bli. Just nu är det bara

Men hon kan
hon kan
hon kan
hon kan
inte lova dig nånting
som håller
till kvarteret där du bor
ååååååååå

som gäller.

Julie och Julia

Ser filmen Julie och Julia igen. Underbart. Det var när jag sett den jag beslutade mig för att starta en blogg. Jag som är rent ut sagt datafientlig. Så ironiskt! Och som sagt känner jag mig lite låg och opeppad just nu, så jag tänkte att det nog blir bäst att betälla hem den där filmen, så jag kan se den så ofta jag vill. Så jag beställer den och ser den. Blir peppad igen. Och skäms på samma gång. Man kan inte tro att jag gått på univeritet och skrivit C-uppsats......Inser nu att jag måste ha ett tydligt mål med den här bloggen. Något mätbart. Självklart. Annars vet jag ju inte när jag är klar!

Kollar igenom skivhyllan. Hur många låtar är det på en skiva egentligen? Kommer fram till att det vanligtvis ligger på mellan 8 och 14 låtar. Så det måste bli något där emellan. 10. Ja - det låter bra. Inte för många låtar men inte heller för få.

Alltså: Målet med denna blogg är att jag ska skriva tio nya låtar och lägga ut dem som skisser på Myspace. Drömmen vore förstås att sedan spela in alla låtar på riktigt i en livs levande studio med proffsiga musiker. Till det räcker dock inte mina ekonomiska resurser - men den som lever får se! Man vet ju aldrig. Har i alla fall bestämt mig sedan länge för att spela in Utan dig på riktigt. Måste verkligen ta tag i det nu. Genast. Börja ringa runt. Planera.

Jag gör det i morrn.

Nine to five

Lyssnar på Dolly Parton - nine to five. Jodå, vissa saker håller i en evighet. Jag sörjer mitt öde som fastklämt vrak mellan AF och försäkringskassan och lyssnar med ett halvt öra på alla datum och siffror och om hit och om dit. Orkar inte. Hänger inte med. Känner mig orkeslös och negativ och är övertygad om att det inte finns en enda plats i hela universum där jag faktiskt hör hemma.

Trots att hösten äntligen är här, känner jag mig ledsen. Visst är det trivsamt att promenera i regnet och nog lyser lyktan på balkongen fint och filtarna är varma nog. Men när kvällen kommer suckar jag ändå ihop i en sorglig liten hög och undrar var lilla S har stoppat fjärrkontrollen till TV:n den här gången. Måste köpa nya ljuslyktor. Massor. Minst tusen. Och torgvantar. Har värk i händerna också. Och ont i skallen.

Jag orkar orkar orkar inte! Men när ungarna ligger nedstoppade i sina sängar och jag är så trött att ögonen faller ihop trots att jag står upp, så gräver jag fram inspelningsutrustningen och riggar upp micken i så hög grad det nu låter sig göras. Kopplar sladdar hit och dit. Knappar fram rätt låt. Och lägger en ny sång. Med svensk text. Jag lyckas inte alls. Det bara puffar och fräser in i micken. Varför låter det så dåligt? Jag fattar inte. Jo.....självklart för att jag sjunger på svenska. En arg låt på svenska. Nej, det går bara inte. Men efter lite möda får jag ändå till det så pass att det kan bli nåt. Efter ett tag kommer jag upp i varv och börjar rentav svettas. Jag sjunger och sjunger och skriker och vrålar och spottar och fräser. Värken försvinner. Och så är det klart. Jag skulle förstås vilja att det blev perfekt, men det har jag inte ork till. Det är bra nog.
Är glad igen och kan somna gott och sover hela natten.

www.myspace.com/jazzjessica

Skamvrån

Nu händer det. Det som jag väntat så länge på. Det tog lite längre tid än vanligt, bara. Jag är less på mina låtar. Trött. Oinspirerad. Och sugen på att göra nåt annat ett tag. Vill måla en tavla. En stor. En tjej med blombukett bakom ryggen. Skissar lite. Ja! Det kommer att bli bra! Klipper och klistrar, målar så färgen stänker. Är i flödet. Glömmer tid och rum. Kan inte somna på kvällen.

MEN VAD GÖR JAG?

Jag ska inte måla nu. Jag ska ju skriva låtar. Jag ska spela in låtarna. Och jag ska spela in åtminstone en av dem i en riktig studio. Vad tänker jag på?! Fan - har jag då ingen uthållighet alls? Det är precis det här som är anledningen till att jag aldrig blir färdig med nåt. För det finns så mycket intressant och inspirerande överallt. Saker jag bara måste göra. Så många idéer.

Nu måste jag skärpa mig. Det är ju därför jag har den här bloggen. Så jag ska få stå där och skämmas offentligt om jag inte lyckas producera något. Skamvrån - en enkel biljett tack! Andas. Djupt. Upprepar högt: (tills någon i närheten blir irriterad)

Spela in låten

Spela in låten

Spela den

Ring dom du vill spela med i studion

Ring dom du vill spela med i studion

Ring dom

Eller ruttna i helvetet

Klartext

Äntligen är jag klar med texten till Du får inte gå. Det är första gången jag faktiskt jobbar lite extra med texten och jag kan bara konstatera att den är bättre nu än när jag började. Kul! E berättar för mig att Leonard Cohen minsann kan jobba flera år med en text. Okej. Jag är inte nån Cohen. Men visst är det kul om jag kan göra texter som jag slipper skämmas för.

Då är det bara det vanliga som återstår: muta E så han spelar gitarr åt mig. Börjar ha slut på mutor....

Replokal i bakfickan

Jobbar frenetiskt med att få till en svensk text. Läser låttexter jag tycker är bra, men fan vad det är svårt! Jag är helt klart bättre på melodier än ord. Så är det bara. Men om jag övar och övar.......och övar.

Klickar på nätet och sneglar på en konsert med Sting i stället. Han kommer till Stockholm i september. Men det måste jag ju bara åka och kolla på! Läser lite mer om det. Allt för att slippa mitt plågsamma arbete med trista ordböjningar hit och dit. Och även för att låtsas bort det faktum att hösten närmar sig och jag borde börja fundera på vilka musiker jag behöver för att spela in Utan dig. Måste ringa upp dom. Med lite tur har någon av dem en replokal nedstoppad i bakfickan också. Ja. Så blir det. Måste ringa.

Få se nu....Jag behöver en basist, en trummis, en keyboardist, en saxofonist (möjligen) och en gitarrist. Ja, men då är det väl bara att börja ringa! Vet inte ens om killarna finns kvar i stan. Har de tid? Har dom lust? Spelar de överhuvutaget längre? Frågorna är många och motståndet stort. Ska bara lyssna lite mer på Sting....finns nåt om konserten på Youtube kanske?

Sång till AF

När ungarna lagt sig spelar vi in min nya låt i köket. Micken är glapp och ställs i ett ölglas för att funka. Ingen får röra sladden - då försvinner ljudet igen. E lägger gitarr och sedan skrålar jag på ett tag. Tur att det är sommar, så grannarna inte lägger sig så tidigt.

Låten heter Sång till AF. Den handlar om min upplevelse vid det första besöket på AF efter min långa sjukskrivning. Jag kunde inte låta bli. Den bara kom. Med text och allt. Jag har säkert snott den nånstans - vart vet jag inte. Några förslag? Jag vet i alla fall att det inte låter som det brukar göra när jag gör låtar. Sången är lite seg och sorglig. Och refrängen sedan.....Den kan väl knappast räknas som refräng? Jag gillar ju mer klatchiga refränger och lite tempo och sväng i musiken.....Men som sagt - låten bara kom. Så tack för det! Och håll till godo ni som vill.

Du hittar låten på www.myspace.com/jazzjessica

Summering

Jag kokar saft och läser den senaste rapporten om Allting. Under perioden maj-juli har min lilla låt spelats 312 gånger på P4-stationer runtom i landet.

312!

Det är ju ofattbart! Dessutom står den ju som utmanare i Svensktoppen och jag väntar med spänning på hur det ska gå. Gör klart låttexterna. De blir sådär. Men jag tänker att jag inte ska vara så hård mot mig själv - de är ju bara skisser ännu. Då behöver det inte vara perfekt. Tar en tupplur för att motverka en vaknatt med S och för att uppbringa någon sorts energi så att jag ska kunna göra alla andra låtar jag har staplade inne i skallen.

Dricker mitt gröna te. Och njuter av regnet, förstås.

Tusen tankar

Ligger vaken under natten och tänker tusen oviktiga tankar. Och kanske några viktiga. Jag hade ju bestämt vilka låtar jag skulle jobba med. För att det skulle bli någon ordning i kaoset, liksom. Och så plötsligt dyker det oväntat upp en helt ny låt, som bara - kling - är klar på en gång! Och den vill jag göra. Vaddå - det är ju jag som bestämmer på den här bloggen! Så nu bestämmer jag att vi får se vad som händer. Glöm allt jag sagt tidigare. Och glöm det här också, för säkerhets skull- jag ändrar mig säkert fler gånger ändå.

När S tar en tupplur plockar jag fram keyboarden ur förrådet och sätter ackord till två låtar på en gång. Lite trix och fix så hittar jag några mellanspel också. Då återstår bara lite jobb med texten. Och att muta E med något så han spelar gitarr på låtarna sen. Så att jag kan lägga ut dom på MySpace. Så fler än jag kan lyssna. Om de vill....

På Svensktoppen

Min första bloggdag efter semstern börjar bra. Min låt Allting som sjungs av Camilla utmanar på Svensktoppen. Med tanke på den konkurrens som finns är det knappast troligt att den faktiskt kommer in på listan, men vem vet? Riktigt kul är det i alla fall. Dessutom ringer en tjej från Norran. Jag är helt oförberedd och kläcker förmodligen några rejält feta dumma grodor. Är inte direkt "mediaanpassad", om man säger så. Ha!

Den påtvingade ledigheten har åtminstone gjort susen för kreativiteten och skaparlusten i mitt fall. Jag dammar av blocket och lägger banspelaren där den ska ligga. Letar fram nästa låt som jag ska ta mig an. Det behövs vissa textjusteringar samt ett slags mellanspel eller vad det nu kallas. Där ser man - jag vet inte ens en så enkel sak! Måste ju börja lära mig sånt nu.

Eller?

Trästock

Går på Trästocksfestivalen -denna fantastiska tillställning! För en musikslukare som mig är det rena drömmen. Träffar trevliga människor och lyssnar på Melissa Horn. Blir förstås inspirerad att fortsätta med mina egna låtar, men nej, nej, nej! Jag måste hålla på det några dagar till bara. Tiden går så fort och juli är snart slut. Redan. Tänker att jag kanske måste avstå från fler festivalbesök, eftersom det börjar surra så fruktansvärt i huvudet, men det vore ju......korkat. Så jag måste nog lyssna lite till. Förstås. Och kommer det en massa idéer, så får jag väl fånga dom, inte mer med det. För jag vet ju att inspiration är nåt att värna om. Den kommer när den kommer bara. Och då gäller det att vara på hugget.

Vart ligger bandspelaren och blocket nu igen?

Ledighetslöfte

Njuter av ledighet med familjen. Det går fortfarande rusktigt bra för min låt Allting. Idag har den spelats sju gånger runtom i landet och det är fan i mej värt att fira!

Jag håller i princip mitt ledighetslöfte - jag jobbar inte med några låtar. Inget nynnande och promenerande av den anledningen inte. Men det är klart. Sitter jag i bilen på väg från Ursviken och en textsnutt fastnar i skallen så måste jag ju få rafsa ner den i mitt block när jag kommer hem. Tycker jag.

Annars känner jag att en låtpaus är bra. Jag samlar liksom på mig energi, som jag sedan ska släppa lös om några veckor då jag tänker förvandlas till ett kreativt monster. Det är min plan.

Men nu har jag siktet inställt på lata förmiddagar, bad och sena balkongkvällar. Trästock. Holmön? Den som lever får se.

Utan dej

Sådärja. Nu är låten klar. Eller klar och klar - det är bara en skiss. En tanke om vad jag vill med låten. Du hittar den på www.myspace.com/jazzjessica - håll till godo!

Juli. Sommarpratare och allsång på Skansen. Pollenallergi och sena kvällar. Nu tar jag ledigt från arbetsträningen ett tag. Och från bloggen. Eller ledigt och ledigt. Det beror ju förstås på om det finns något jag bara måste skriva om....

På återseende i augusti. So long!

Jag svimmar....

Allting spelades i natt på nattradion. Rikstäckande. Dessutom har den spelats åtta gånger under dagen. Jag svimmar.....

Vem vet

Vi försöker spela in. Vi skrålar och skräller så grannarna måtte tro att vi förlorat förståndet. Men det vill sig inte riktigt. Vi gör om och gör om igen. Micken har glapp i kontakten och vi saknar stativet, så det är trixigt att hitta ett sätt att spela in på. E lägger micken på ett stort ölglas och sitter på S barnstol. Då går det. Ljudet försvinner bara nån gång då och då. Klockan går. Det blir kväll, men vi ger inte upp. Och vi som har så lättväckta barn. Som tur är kan vi spela in musik. Det har alltid gått bra. De vaknar icke. Men grannarna, grannarna......Tillslut måste vi ge upp och gå och sova fast vi inte vill.

Nu är det dag och vi börjar om igen. Mellan blöjbyten, sovstunder och tusen frågor från K: "Mamma får jag ta en glass. pappa kan du hjälpa mig med spelet...Jag går ut och leker...Hejdå - nu går jag.....Hej, nu är jag hemma igen...Kan jag få en till glass.....

Det är E som jobbar nu. Han gör en eget förslag på hur han vill att det ska låta. Jag tror att han spelar lite fel, men det kanske är det som behövs för att det ska bli bra. Vem vet?

Tillfälligt avbrott

Tillfälligt avbrott. Så mycket att göra och så lite sömn. Sommar. Slött. Semester. Skärp dig, nu!

Okej. Gör klart Utan dig. Med stick och allt. Plockar fram block och penna och rotar rätt på keyboarden i förrådet. Hur länge mäks det att man nyss har flyttat? Ska nu använda ett intrument för första gången sedan jag började med de nya låtarna. Är inte en sådan som sitter och plinkar på ett piano och nystar fram en liten låt - nej! Aldrig. Det blir bara dåligt. Det funkar alltid bäst om jag behåller all musik inne i skallen tills det är dags att ta fram ackorden till låten. Det vill säga nu.

Lägger keyboarden på köksbordet. Slår igång den. Ingenting händer. E säger att det är nåt fel på strömsladden och att det krävs batterier. Tillfälligt avbrott. Jag går runt och rotar i lådorna efter den sortens batterier som passar. Jag måste konfiskera leksaker för att hitta de sex som krävs för att jag ska få instrumenthelvetet att funka. Det gör inget att leksakerna slutar fungera. De låter ändå för mycket. Ungarna kan ju få hörselskador av dom. Det har jag läst.

Så får jag igång den tillslut och börjar plinka lite ovnt på tangenterna. Jag spelar inte ofta. När jag var ung lärde jag mig att spela orgel, men det vet länge sedan. Nåja. Jag tar ut låten i C moll först. Alltid i C. Annars blir det för svårt. Sedan försöker jag hitta rätt tonart att sjunga i. Det visar sig vara lite knepigt. Antingen måste låten gå i G eller i A. Men inget av det är perfekt. I G låter jag som ett fyllo med basröst och i A hamnar jag i det där glappet mellan basröst och ....vad det nu heter - min ljusare röst. Det är som en skarv där och just i den skarven kan jag inte sjunga utan att få ett hostanfall. Tyvärr så måste jag välja. Jag väljer hostan och hoppas på det bästa.

Jag använder inte så många olika ackord: Am, Dm, E och G i versen och A, D och E i refrängen. Nu ska jag spela in den med gitarr (som E tvingas spela) och lägga ut den på MySpace så ni som vill kan få lyssna. Men först måste jag gräva rätt på inspelningsutrutstningen......

Allting på nattradion

I natt spelades Allting på nattradion, vilket betyder att hela Sverige kunde höra den samtidigt. Om de ville. Fantastico!

Gör middag - fläskkotletter och potäter. En unge bölar och jag löser en av textraderna till Utan dig. Nu fattas bara ett litet stick så är låten klar. Men för att kunna göra ett stick behöver jag bandspelaren igen - min gamla kompis! Det är utan tvekan det här som är det roligste: att bara få hitta på och använda fantasin. Inga begränsningar eller måsten. Härligt!

Undrar om grannarna blir rädda om jag sitter ute i kväll och klipper bort alla skrikiga snuttar jag inte behöver från bandspelarens minne? Jag måste rensa, för den är fullspäckad med trudelutter, så inga stick ryms. Och det är ju en sådär 70 snuttar att lyssna igenom...Snacka om tråkgöra!

Enkelt och glatt och spontant

Midsommardagen. Fifflar med texten till Utan dig. Sitter envist ute i blåsten på balkongen och vänder och vrider på orden. Vad vill jag säga? Egentligen? Blockets sidor bläddrar fram och tillbaka i vinden och jag undrar tjurigt om jag kan få det att låta lite bättre, lite mer rytmiskt, lite mer poetiskt? Tillåter mig att inspireras av den enka glädjen i att sjunga midsommar-snapsvisor och sommarsånger. Enkelt och glatt. Att sjunga med familjen vid ett festligt tillfälle med god mat och dryck slår det mesta. Det är ju så det ska vara. Glatt och spontant och enkelt. Nu ska jag bara trycka ner det där enkla och glada och spontana i låten. Det går nog. Det är ju bara det att låten är så sorglig.......

Det går bra

Håller noga koll på P4:s låtlistor för att se hur det går för min låt. Det går bra. Kan man säga. Spelad åtta gånger igår och sju idag. Helt otroligt. Det är egentligen först nu som det börjar gå upp för mig att den låt som lilla jag har komponerat faktiskt spelas runtom i Sverige. Att det finns människor på sina jobb eller på väg nånstans i sina bilar som hör låten och tänker "Vilken bra låt", och sedan går och nynnar på den under dagen. Eller dom som tänker "Vilken skitlåt", men ändå går och nynnar på den hela dagen......Båda funkar. Av olika skäl.

Det är underbart!

K är van sedan fostertiden att jag och E sjunger och skränar och spelar in musik här hemma. Jag har gjort några vaggsånger som jag sjunger för barnen när de ska sova. Men för någon kväll sedan undrade K om det verkligen var så att låten som jag gjort faktiskt spelas på radion. Så alla kan höra. Han funderade en stund. Sedan sa han:

- Men mamma dom som hör låten vet ju inte att den handlar om mig.

- Nej, det är sant sa jag. De flesta tror nog att det är en kärlekssång och det är det ju också, men inte den typen av kärlekssång. Jag skrev ju låten när jag hade blivit mamma till dig. Det är ju det låten handlar om.

Han funderade vidare. Jag sa godnatt och gick iväg för att diska eller nåt annat oviktigt. Då hörde jag en liten röst inifrån hans rum som sa:

- Mamma, är jag känd nu?

Nu får det vara nog!

Nu får det vara nog! Jag får lov att ta mig samman! Det här går inte längre! Och alla andra såna meningar med tillhörande utropstecken. Jag har kört fast. Eller fast och fast. Snarare spårat ur, när jag tänker efter.

Jag har 11 låtar. Några av dom är rätt bra om jag får säga det själv. Och det är ju bra. Fantastist producerat på så kort tid. Jag lyssnar på texter och musik av alla slag för att inspireras, går promenader för att fantasin ska väckas till liv och jobbar på. Ihärdigt. Med vilket resultat? Jo, att jag har 11 låtar varav ingen är riktigt klar och ingen är riktigt superbra. Jag hoppar mellan låtarna när jag kör fast och det har slutat med att jag blivit...scitzofren, tror jag. Jag kan inte fokusera på en enda sak utan tar in allt på en gång. Det blir för mycket.

Så vad gör jag nu? Jo, jag får lov att begränsa mig. Så är det ju i livet - ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag väljer härmed ut fem av låtarna som jag vill fortsätta att jobba med. Fokuserat, den här gången. Så får vi se hur det går. Såhär ser min provisoriska låtlista ut:

Utan ord
Nu finns det mer
Är det sant
En annan sång
Utan dig

Sådärja. Nu kan jag känna mig nöjd. Äter en ljusungnsbrödmacka med rökt böckling som jag sköljer ner med någa klunkar kvarglömd Bordsdricka. Suckar och tror inte att jag fram till denna stund har smakat något godare.

Lätt

Mitt femtionde inlägg. Coolt. Känns som jag nyss började. Idag lyssnar jag på John Lee Hooker och drömmer mig bort. Bort från sjuka ungar och tvätt och disk. Jag drömmer mig till en studio där jag spelar in mina låtar med riktiga musiker. På riktigt. Jag drömmer att jag skriver 11 bra låtar. Låtar som folk fastnar för, diggar till och som spelar någon roll. Låtar som man kan bli glad eller ledsen av. Jag drömmer att det är lätt. Lätt att göra klart låtarna. Lätt att spela in dom.

Sedan drömmer jag att jag står på scen och sjunger mina låtar för de som orkar höra på. Fast där knarrar drömmen en aning, för det ligger för långt bort i horisonten. Men i övrigt....Kanske det kan bli sådär lätt?

I verkligheten håller jag på att somna. Samtidigt som jag känner jag mig rastlös. Går en rask promenad i regnet och det formligen öser ner över mig. Fantastiskt! Använder självklart inte regnkläder. Jag känner mig kvävd av dom. Till och med paraply går bort. Jag vill ha ledningarna öppna till himlen så att säga. Nej, regnkläder är till för nödfallssituationer - och det här är inget nödfall. Jag blir sjöblöt, sedan går jag hem och byter om bara. Sätter mig i soffan och skriver några ord i en text och några i en annan. Lilla S rycker av mig pennan och ritar streck över det jag skrivit. Lyssnar mig trött på Trazan Apansson och låter honom hållas.

Trög och slö

Ännu en vaknatt med lilla S som är sjuk. Det gör mig fullkomligt utpumpad. Och slö. Och trög. Går en rask promenad i duggregn. Piggnar omedelbart till. Jag älskar regnluft. Ren och frisk. Jag måste vara av någon sorts vampyrsläkte:trivs bäst när det är svalt mörkt. Jag funkar helt enkelt inte under sommarmånaderna. Det är för varmt, allt klibbar. Även tankarna. Jag brukar bli levande igen i augusti-sempember nån gång. Hösten är min bästa tid.

Dricker te och ser Aristocats med lila S. Hjälper K att trassla sig i Ninja Turtles-dräkten, tar fram mitt block och skriver lite på en ny låttext bara för att. Märker att något tar form, trots att jag knappt vet vad jag skriver. Det är kanske såhär det ska göras.

Nu kommer syrran. Vi ska äta suströmming. Äntligen. Det om något torde väl få livsandarna att vakna - med eller utan sömnbrist!

En annan sång

Lokaliserar Bob Dylan-boken och levererar den till min älskling. Den visar sig vara ett kap. Som jag hoppades. Svärfar kommer med nyskördade rädisor och rabarber och jag låter mig väl smaka. Kollar P4:s låtlista och ser att Allting har spelats tre gånger runtom i landet idag. Som mest har det varit uppe i nio gånger. Jag tackar.

Funderar på mina låtar. Varför det är så svårt för mig med texter. Det måste ju gå! Jag försöker och försöker tills jag blir blå och sedan inser jag.....varför gör jag så här? Bläddrar snabbt igenom mitt lila block och ögonen fastnar på en av låtarna jag inte jobbat så mycket med. Kommer först inte på hur den går, så jag måste nynna en stund först. Och då kommer den. Texten också. Jag har flyt och skyndar mig att skriva ner det som kommer. Minuter senare är låten klar. I alla fall nästan. Jag tänker att det måste vara något fel. Det känns för enkelt. Som att någon har lurat mig. Tänker på vad min vän M brukar säga: "Går det lätt så är det rätt". Jag sjunger den igen och känner efter. Jo - den funkar. Bra! Då tar jag den. Renskriver låten bakom en av flikarna längre bak i blocket. Döper den till En annan sång och känner mig som en ny människa.

Jonglerar

Åker till Umeå. Besöker två skivbutiker och bläddrar igenom raderna av LP-skivor. Fyndar en bok om Bob Dylan till min älskling, som jag sedan glömmer i hyrbilen. Var finns boken nu? Åker hem. Äter. Dricker te. Tar hand om skrikiga barn. Sätter igång en tvättmaskin. Jonglerar friskt mellan olika låtar men utan resultat. Äter jordgubbar i stället. Ser fram emot Morden i Midsomer och hoppas jag slipper ett nytt jordskalv i kväll.

I Afton Dans

Ännu ett besök på biblioteket. Och mer musik. Country, blues och jazz. Gillar country. Det har någon sorts lugnande effekt på mig. Gillar dansband också - mest som sömnpiller, men ändå. Har varma minnen från när jag som barn sov över hos mormor och morfar. Där somnade jag och syrran tryggt mellan dom i deras säng medan vi lyssnade på I afton Dans. Så ljuvligt. Varför finns inte såna program idag? Kanske finns de visst, det är bara det att jag inte känner till dem?

Min sommarsång växer sakta fram. Vänder och vrider, men hittar inte riktigt rätt. Tror jag ska ha nån sorts brainstorming-session i kväll. Försöka att inte vara så ordentlig. Bara rafsa ur mig en massa ord, lite lagom slarvigt. Inga stora bokstäver eller fina rim. Rim suger förresten, ändå hamnar jag för det mesta i rimträsket. Det är lätt hänt att det blir för mycket.

För mycke
i ett enda stycke
åtminstone i mitt eget tycke

Musikfrossa

Går en promenad till Whitney Houston, vilar i soffan till Margareta Bengtson. Jazz. Och Randy Crawford. Sedan förstås, min nya älskling - Odetta. Allt införskaffat från Skellefteås ädla Stadsbibliotek. Älskar att vara där. Skulle kunna tänka mig att campa en hel helg och bara vila och i lugn och ro gå på upptäcksfärd mellan de fyllda hyllorna. Man vet ju aldrig vad man kan hitta.

Tänker att jag ska börja läsa en ny bok - slukar böcker i perioder. Nu senast Is och vatten vatten och is av Maj-Gull Axelsson. Den var inte så bra. Hade förväntat mig mer. Sover dåligt igen. Är det ljuset? Gör en blåbärspaj till mellanmål, vattnar blommor, får sand i skorna och lera på köksgolvet. Drömmer om Trästocksfestivalen och njuter av livet.

Sommar och sol

Försöker mig på att göra om en poplåt som jag skrev för hundra år sedan till en svensk sommarsång. Det går trögt. Märker att hur jag än vrider och vänder mig har jag svårt att få till det textmässigt. Låten är ju redan klar. Men hur skriver man en bra text om sommaren utan att det blir pannkaka? Det är så lätt att det bara blir efterapningar. Uttjatat och larvigt.

Antar att det finns vissa likheter mellan sommar- och kärlekslåtar. Det är nog svårt att lyckas bra med båda. Komma med något nytt. Och man vill säga så mycket, men utan att det blir töntigt. Love hurts, I need your love, sommar och sol och koskit i hagen - det har vi hört förr. Och sommaren är ju så speciell här uppe. Värdefull. Kort. Det mesta regnar bort....Nej. Det är redan taget. Går med ungarna till lekparken i stället. Hoppar studsmatta och vips är det dags för lunch och senare i afton: sommarteater. Kanske finns ispirationen jag söker där?

Ser att jag fått tillökning bland bloggföljarna - mycket trevligt. Fick även veta för någon dag sedan att min låt har flyttas från P4:s D-lista till C-listan, vilket betyder att den kommer att spelas ännu oftare. Jag tackar och bockar!

Trazan och Banarne

Lilla S är jättesjuk. Sitter med honom i soffan och inser att den enda musik jag kommer att höra idag är låtar med Trazan och Banarne och Electric Banana Band på video eller DVD - där kan jag väja. Å andra sidan finns det väl sämre saker att lyssna på.....

108 gånger!

Min låt Allting har spelats 108 gånger på P4:s olika kanaler under maj. Det är ju helt otroligt! Det har gått så mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan förväntade jag mig faktiskt ingenting alls. Sitter och ler för mig själv och jag antar att det ser rätt fånigt ut, men må så vara. Blir ännu gladare när jag får veta att någon hört av sig och efterfrågat noter till låten.....Jag menar.....Det är SÅ KUL!!!

Men då kommer ju de andra tankarna också som ett brev på posten när man minst vill ha det. De där gamla godingarna som aldrig nånsin dör, nämligen: Du ska inte tro att du är något. Du ska alltid förbereda dig på det värsta och icke icke ta ut glädjen i förskott! Men det är väl inte så farligt att tro att man är något - jag skulle nästan säga att det är en förutsättning. Och när ska jag vara glad om inte nu? Nej, bort med de där trista föråldrade tankarna! Det känns som att de hör hemma i en annan generation.

Sätter mig genast och börjar fila på några nya låtar till Camilla i stället. Med en kopp gott grönt te bredvid mig kan jag knappast misslyckas!

Sitter och nynnar

Jag sitter och nynnar på en av de nya låtarna. Har ingen aning vad den ska handla om. Och så plötsligt kommer en strof. Från ingenstans, känns det som. Och den strofen föder en annan och så är det igång. Det är precis som om orden följde med tonerna redan när jag sjöng låten för första gången. Orden gör att musiken liksom lyfter och tonerna förstärker orden. De hör ihop. Och då vet jag. Det här kommer att bli bra!

Hittar inte

Skriver lite när jag är på min nya arbetsträningsplats. Får man det? Jo, det skulle jag nog tro, för här finns ett och annat för en musikälskare. Mängder av LP-skivor till exempel. CD-skivor också, för den delen. Ser en som jag blir sugen att lyssna på - "Lisa Ekdahl sings Salvadore Poe", men var är CD-spelaren? Känner mig kocko. Kan inte ens skriva ut något, för jag och datorn kommer inte överens och.......Jag hittar inte skrivaren heller! Just nu är jag ensam här, så det finns ingen att fråga. Bläddrar igenom LP-samlingen i stället och hoppas på bättre flow.

Låtlista

Å, vilken härlig dag! Det är svalt och regnigt med någon åskregnskur då och då. Jag unnar mig att vädra ordentligt och dra långa djupa andetag fria från pollen.

Äntligen kan jag mina sånger och vet vilka bitar som hör ihop, vilka som kommer igen flera gånger och vilka som aldrig borde sett dagens ljus över huvudtaget. Resultatet blir 14 (!) nya låtar. Dessutom har jag hittat elva gamla ofullbordade sånger som bara väntar på att bli klara. Jag inser snabbt att jag inte kan göra alla på en gång, utan måste välja ut några stycken. Resten får jag väl spara till en dag då jag får riktigt svår idétorka.

Gör en låtlista med de låtar jag helst vill jobba vidare med. Det blir fyra gamlingar och sex nyingar. Tio låtar. Rätt lagom. Det är bara att börja.

En usel låtskrivare

Befinner mig i en något bisarr situation. Jag sitter med blocket och bandspelaren framför mig och lyssnar igenom snuttarna om och om igen och.....försöker lära mig dom. Fatta! Jag måste lära mig mina egna låtar! Det är sjukt, om något. Jag har ett sådant överflöd av melodier och min lilla hjärna har ett mycket kort minne, därav problemet. Så jag måste alltså nöta in dom tills dom sitter.

Men vänta nu. Det brukar väl betyda att låtarna är dåliga? Jag menar, vissa låtar sätter sig ju på en gång - som Tysklands bidrag i Eurovision Song Contest, medan andra kräver några lyssningar. Nåväl. Jag har en hel del utmärkta refränger på den här lilla plåt-och-plast-saken (inte min hjärna-banspelaren!) så det ska nog bli bra. Så småningom.

Upplevde en obehaglig sak häomdan, dock. Jag började nynna på en låt och sedan satt den där och jag kunde inte på några villkor bli av med den. Den var irriterande dålig. Och när det till slut gick upp för mig att det var en av mina egna låtar, ville jag bara skrota hela projektet! Avskyr när dåliga låtar fastnar i skallen och jag tvingas gå omkring och sjunga dom en hel dag. Och då menar jag låtar av typen: " Jag är ipren, den intelligenta värktabletten" och dylikt. Men att jag själv skulle......nej. Det är inte bra!

Köper en fin lampa som plåster på såren. För att jag är en så usel låtskrivare.......

Sommaren och jag

Solen skiner och jag våndas. Med rinnande ögon och solsting försöker jag få någon ordning på alla mina små melodier. Det blir som ett virrvarr inne i huvudet. Vill fokusera men avbryts av täta nysningar. Nej, det här går inte! Det är bara att inse att sommaren och jag inte gillar varann. Jag får pausa och vila lite istället. Hoppas på mulet väder och småskurar inför i morgon och är förmodligen rätt ensam om det......

Göra slut

Skjudsar K på kalas och har massor av låtar i skallen - utom just den det är meningen att jag ska jobba med, förstås. Dessutom är det melodifestival. Jag har ju gjort slut men råkar ändå se lite då och då och kan inte undgå att fascineras. Den där barndoms-schlager-drömmen krockar något med detta uttjatade se-och -hör-maraton där ingen lämnas ifred. Slår man på TV:n så nog kan man ge sig fan på att det just sänds någon semifinal. Och då måste man ju titta.

Oftast blir jag förstörd över att nån sjunger så dåligt eller att det dansarna gör i bakgrunden knappast kan kvalificeras som dans och varför är de med över huvud taget och jag saknar så den levande orkestern! Kvarstår gör också faktum: att man faktiskt inte kan eller bör tävla i musik. Smaken är ju delad. Vem som helst kan vinna (oftast någon av de sämsta).

Men det är klart - om man bara ser det som en kul grej, att få lyssna lite och förfasa sig en stund, så kanske. Som underhållning. För att man inte har nåt bättre för sig, liksom. För säkerhets skull byter jag kanal när min man går förbi TV:n. Vill ju inte han ska tro att jag inte kan sluta titta eller nåt.

Ketchupeffekten

Träffar dietist för att lära mig mer om veteallergi för lilla S räkning. Är positiv när jag går därifrån. Jag bestämmer mig för att göra klart en av mina gamla låtar och inser samtidigt det nästan inte finns några ballader på min reportoar. Är alldeles för svag för svängiga refränger för att lägga någon tid på balladskapande - även om det faktiskt finns några där i högen. Dricker citronbubbelvatten och fixar en plats att arbetsträna på. Går dessutom på anställningsintervju för ett riktigt jobb på halvtid......Ketchupeffekten.

Jag drömmer så bra

Jag ramlar över en förlorad flyttlåda. Däri hittar jag många skatter: gamla foton, illustrationer, dagböcker och mitt gamla låtblock. När jag bläddrar igenom det inser jag att jag har nio gamla låtar som väntar på att bli klara. Tur att jag inte slängde blocket på en gång! Jag som älskar att slänga saker. Tycker om att göra mig av med gamla grejer för att få plats för något nytt. Men när jag bläddrat igenom blocket och antecknat det viktigaste slänger jag det. Det har gjort sitt.

Ser att jag fått en trogen följare till min blogg också - tack för det! Jag blir glad och känner samtidigt att nu måste jag skärpa mig, så det blir något gjort! Det är bra. Via mejl får jag ett nyhetsbrev från Stim. Där står bland annat att man som musikskapare kan söka olika stipendier och jag börjar drömma. Det är nog min starkaste sida, när jag tänker efter. Gillar att ligga i soffan och se träden vaja utanför fönstret och drömma mig bort.

Och nu drömmer jag att jag spelar in en skiva på riktigt. I en riktig studio med riktiga musiker. Jag drömmer så bra att jag slänger iväg ett mejl till Kjell Nästén - som producerade Allting för att ta reda på vad det skulle kosta mig att spela in en låt. Tänker att det nog kostar tio tusen och jag som inte har några pengar och får tillbaka ett svar att....... Och inser att det inte är en omöjlighet......Jag skulle ha råd att spela in! Förvisso bara en liten låt, men ändå!

Måste gå - jag har några drömmar kvar att drömma idag!

Tre dagars feber

Lilla S har tre dagars feber. Otroligt! Då har han klarat av två av de få barnsjukdomar man kan ha numera på en månad. Imponerande! Jag tar nya tag och låter Aretha Franklins Think dundra genom lägenheten. Hoppas grannarna gillar den. De är ju mest vana vid lilla S skrik, stackarna. Det blir ju lite omväxling för dom i alla fall.

Jag strosar runt bland musikhyllorna på Stadsbiblioteket och lånar det som faller mig in just då: Viktoria Tolstoy, Bob Hansson och Timbuktu. Lyssnar och inspireras. Jag tar min lilla låt och tvingar på den nån sorts textkostym, lägger den till handlingarna och funderar på vilken låt jag ska jobba med härnäst. Inser att jag måste låna mer svensk musik för textinspiration. Men nu: diskhandskar på!

Har jag tagit fan i båten

Det finns dagar som inte borde få finnas. Det här är en sådan dag. Lilla S har skrikit oavbrutet med endast små avbrott för mat, lekparkslek och mycket liten sovstund. Barnen har ätit upp halva min rabarber som jag just hade planterat och i morgon är det jobba-så-bjuder-vi-väl-på-middag-kväll på S dagis. Och jag undrar: varför gör jag det här?

Varför inbillar jag mig att jag kan skriva en massa låtar och sedan spela in dom, när jag knappt har tid till att äta? Och så kommer suget. Suget efter att få göra något helt annat - skriva en bok, göra en illustration, träffa vänner - allt utom att skriva låtar! Det är typiskt mig. Min stora svaghet. Att jag har så svårt för att slutföra något. Se till att det blir gjort, liksom. Inte om det är små grejer, förstås. Lättöverskådliga. Som att baka en kaka eller skriva en uppsats eller planera ett födelsedagskalas. Nej då, det är inga problem . Men sånt som kräver tålamod, envishet och mycket jobb i längden, det har jag svårt för.

Jag jobbar med texten till Utan ord och känner bara: Det är inget kul! Det är inget kul att vända och vrida på orden, att fixa och trixa så allt ska låta bra. Jag får inte vara så kreativ som jag önskar, utan det krävs mer logik och struktur. Och det är inte mina starkaste sidor. Det är helt enkelt roligare att hitta på idéer till låtar än att slutföra dom. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och inse att har jag tagit fan i båten får jag vackert ro honom i land.

Schlager och jazz

Nej, nej! Verser hit och dit. Den förbannade låten ger mig ingen ro! Somnar mitt på dagen med en febrig unge på magen. Jag slumrar och drömmer. Är så trött, för natten har jag vakat ut med lillens feberskrik ringande i öronen.

När vi vaknar tänker jag klart igen. Herregud, det är bara en låt. Det är väl inte så allvarligt. Musik ska ju vara kul, annars kan jag lika gärna skita i det. Schlagervarianten av versen är rolig och lättsjungen och jazzvarianten är lite mer....jazzig. Och krävande för eventuella framtida musiker. Lite svår. Och jag gillar inte det som är svårt. Så det blir alltså schlagern som står som segrare tillslut i alla fall. Och jag kan änligen slappna av. Halleluja!

Två verser

Mina två verser går på repeat inne i skallen och håller på att göra mig tokig. Jag blir inte av med dem. Försöker läsa och gå promenader. Tänka på nåt annat. Men de bara spelar på där inne. Vad betyder det? Att jag inte fattat rätt beslut, förmodar jag. Eller att beslutet helt enkalt inte är taget än, även om jag inbillar mig det.

Jag måste nog lämna den där låten och försöka börja med någon annan i stället, så får Utan ord vila ett tag. Det hjälper ju ibland. Att sova på saken, menar jag.

Som att få barn

Är allergisk. Nässelutslagen ploppar upp som små irriterande påminnelser om att jag när som helst kan mötas av ett ansikte lika stort som en vattenmelon i spegeln på morgonen. För att motverka detta faktum, droppar jag i ögonen, käkar tabletter, sköjler näsan, duschar, smörjer kortison, men inget verkar hjälpa. Funkar choklad, tro? Det brukar ju hjälpa mot allt.

Min låt har ställt till med problem. Redan. Helat plötsligt har jag två varianter av melodin i versen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Tvingas hitta på en text till bägge och testa dem på min man. Jag har bestämt mig. Men det är svårt. Jag sjunger och han lyssnar. Han säger att jag har en jazzvers och en schlager. Och schalgern vill jag inte ha. Men det är vad jag får i alla fall, för innan diskussionen är klar, visar det sig att vi båda två egentligen tycker att den är bäst.
Schlager - here i come! Nej, ska jag vara ärlig, så ska jag göra vad jag kan för att det INTE ska bli en schlager. Men det är väl som att få barn, antar jag. Man får det man får. Och så är det med det.

Wiehe mot regeringen

Jag är en låtmänniska. Med det menar jag att jag sällan tycker att en artist är så bra att jag måste lyssna på en hel skiva. Men det finns undantag: Sting, Laleh, Svante Turesson, Veronica Maggio, Louise Hoffsten. Och Mikael Wiehe, förstås. Han är en av mina favoriter.

Lyssnar just nu på ett inspelat radioprogram om och med densamme, där han förkunnar att målet med hans senaste skiva är inget mindre än att störta den svenska regeringen. Så uppfriskande! Tänk om det fanns fler som han. Det är härligt med en artist som har varit med ett tag och fortfaranade brinner.

Själv brinner jag inte, filar bara lite på texten och en aning på melodin till Utan ord. Det kommer säkert att ta ett tag. Återkommer.

Utan ord

Jag är så trött, så trött att jag ser i kors. Det är för soligt, för varmt, för många ungar, för äcklig mat, för svårt att hitta en plats att arbetsträna på, för många läkarbesök och för lite pizza. Jag går en promenad för att piggna till och börjar nynna på en av mina nya låtar. Och då kommer en text i stället för melodi - det har aldrig hänt förr. Jag brukar få sitta och slita med texten i soffan länge utan att bli riktigt nöjd. Märkligt. Så i stället för att nu behöva fundera ut vilken låt jag ska börja med, så valde låten mig. Precis som vanligt.

En fras kom redan när jag fångade låten för några veckor sedan. Den löd: Du klarar dig väl utan ord. Och min erfarenhet säger mig att det kommer att bli svårt att göra sig av med den där frasen när den nu väl har kommit. Så jag antar att hela låten kommer att kretsa kring den. Frågan är nu bara vad låten ska handla om? Ja, hur som helst får den tills vidare heta Utan ord.

Nöjd

Lyssnar och skriver och skriver och lyssnar. Äntligen är jag klar. Bra, för det är inte så himla kul. Skörden från banspelaren ser ut som föjer:

* 14 snuttar som kan bli något

* 9 snuttar som kan bli något riktigt bra

Med tanke på den korta tid (knappt en månad) som jag ägnat åt detta, så måste jag säga att det är mycket bra. Bättre än någonsin förr. Rekord. Och vad betyder det då? Att jag jobbar bättre under viss press, antagligen. Vad kan jag säga? Jag är nöjd.

Att ta från det gamla...

Nu kommer jag till den där jobbiga biten i låtskapandet. Jag nynnar på en melodi som jag tänker kan bli något stort och efter en stund upptäcker jag att....det låter misstänkt likt något annat. Något som redan finns. Nynnar vidare och...... inser att jag hittat på inledningen till "A view to a kill" från Bondfilmen med samma namn med Duran Duran. Mindre kul.

Men är det så farligt då? Att sno något som redan finns menar jag? Förr tyckte jag det. Absolut. Men jag har ändrat mig. Det är inte farligt, och inget är nytt under solen. När jag tänker efter så är det ganska troligt att just de där tonerna har sjungits av tusentals människor genom tidierna, långt innan Duran Duran skred till verket.

Jag såg en dokumentär om Bob Dylan, där Pete Seeger säger ungefär: En låt skrivs. En ny generation växer upp och tar något av det gamla och bygger ihop det till något nytt. Och det är okej.

Så nu är frågan: behålla eller skippa Duran Duran? Vet inte än. Vi får se. Men jag ska väl inte vara den som bryter traditionen att ta från det gamla för att ge till det nya?

Lite tom

Går omkring i värmen och känner mig...lite tom. Bandspelaren ligger parkerad i bokhyllan och när jag går på promenad kommer inga melodier till mig längre. Jag kan koncentrera mig på att titta på folk och träd. Lyssna på fågelsången. Och försöka att inte prata så högt för mig själv. Det går ganska bra.

Men jag känner att det krävs mycket mer av mig nu. Jag kan inte bara gå omkring och dola längre utan måste sätta mig ner och fokusera. Det krävs lite lugn och ro omkring mig för att jag ska kunna avgöra om de små pustande ljuden från inspelningen kan bli en bra låt eller inte. Vill inte missa något.

Idag kollade min man in låtlistorna på nätet och såg att Allting spelats sju gånger under dagen på olika P4-stationer runtom i landet. Sju. Jag kan inte ta in det. Låter helt sjukt! Men jag är glad för det så länge det varar!

Bara skit!

Jag andas djupt. Men glädjeropet uteblir. Bandspelaren går igång och på de tjugo första spåren finns......Bara skit! Det är ungar som skriker, bilar som kör förbi, E som klinkar på sin gitarr, jag som ropar något till K och annan smörja. Tjugo spår in kommer den första lilla melodislingan. Den låter riktigt töntig och så en löjlig röst på det: "Kan du säga något S? Vill du prata i bandspelaren? Ska du säga något? Va, va? Ja, säg något då, lilla gubben". Och så en liten späd röst som lyckligt svarar: "N - gaaa, n-gooo". Vad fan - vad är det här? Kan ingen få tyst på de där människorna?!

Men så kommer äntligen några melodier i en följd och hoppet tänds hos mig att kanske kanske....Men nej. Det är bara dynga! Någon människa (jag) som går för snabbt för sitt eget bästa och som flåsande försöker pusta ur sig den ena melodin efter den andra. Det hörs på hennes (min) röst att hon tycker att just den här låten är något alldeles extra, för hon sjunger med inlevelse. Men jag hör mest trafikljud, fågelkvitter, skrikande barn och andra störande ljud.

Nu är jag riktigt nervös. Tänk om det inte finns något där? Tänk om allt bara är skit? Hur kunde jag tro att de här flåsiga fragmenten kunde bli till bra sånger?! Jag fattar ingenting......

Men då kommer den tillslut. Låten som jag väntat på. Det är en refräng. Och jag sjunger med och diggar och känner att - ja! Äntligen! Den här refrängen är något att ha. Den får mig att lyfta från golvet och det känns som jag fastnat i en elkontakt. Jag hör orkerstern inne i skallen spela för fullt och vet precis hur jag vill att det ska låta, när sången är klar. Det är det här som gör att jag fortsätter. Det är det här som gör att det är värt det. Glädjen som bubblar upp när den där melodin kommer och jag bara inte kan sluta sjunga den, även om jag försöker. Då vet jag: jag har hittat min första skatt - tack gode gode gud! Tack.

Skattkistan

Tekoppen ryker, DVD:n står på paus, det lila blocket ligger uppslaget på rumsbordet. Bredvid väntar bandspelaren, min trogne vän. Nu är det dags. Jag ser lite film, pausar efter en stund, lyssnar på mina små trudelutter. Jag gör en kort anteckning i marginalen för varje sång jag tror kan bli något och sätter en stjärna på de snuttar jag tror kan bli riktigt bra. Det är så spännande - som julafton. För jag vet inte längre vad som finns därinne. Det jag spelade in för några veckor sedan har jag glömt. Så det blir som att få höra låtarna för första gången. Det kan hända att jag blir grymt besviken, men det är ju en risk jag måste ta.

Min låt Allting spelas nu flera gånger varje dag på P4 runt om i landet och det känns....som en dröm. Konstigt på nåt sätt. Och roligt, förstås!

Nej - skattkistan kallar på mig. Jag återkommer...

I verkligheten

Dricker te och ser på Pippi långstrump med K som är sjuk. Vi löser av varandra på ett sånt perfekt domino-sätt. Först en sen nästa och nästa och....När den första blivit frisk kommer genast någon ny kräksjuka eller förkylning och knockar honom igen. Och så håller vi på.

Jag slår igång bandspelaren och ser att där inne finns 87 sparade små snuttar. 87 små melodislingor som väntar på att fogas samman med andra och bilda en hel sång. Och av dem är kanske tio kompisar till någon annan snutt. Av de 77 som återstår blir det kanske sju låtar. Och av dem kan tre stycken bli nåt riktigt bra. Så ser min gissning ut. Vi får se hur det blir i verkligheten.

I verkligheten är jag också vår-allergisk och nyser och jag tänker att jag borde städa. Men jag hör att sonen ser på Mulan nu - en film som jag inte sett. Han fyndade den på loppis tillsammans med Pippi-filmen. I verkligheten borde jag nog se den med honom. Så det så.

Glada trudelutter

Vederkvickt efter återseendet av gamla klasskamrater går jag och sjungar glada låtar hela dagen. Ingenting bra alls. Några glada små trudelutter som är helt oanvändbara. Idag är sista dagen jag går omkring med banspelaren i ständigt släptåg. I morgon ska jag se efter vad som finns innanför det där silvergrå banspelarhöljet. Idag ska jag bara vara glad.

Gammal kärring

Min låt Allting har idag spelats vid lunchtid på P4 Stockholm och Göteborg - det är stort! Och vilken bra tid sedan! Jag njuter av det och ser fram emot den stora klassåterträffen i morgon. Det är tjugo år sedan jag gick ut nian, vilket borde innebära att jag blivit en gammal kärring. Vänta, ska kolla i spegeln.....Jo, det stämmer. Jag är rätt gammal, men glad.

Bär med mig banspelaren överallt och försöker pressa ur det sista som finns i låt-skrivar-tuben innan måndag. Klassfesten kanske kan ge mig den inspiration jag behöver för att klara helgen? I övrigt idag: läkarbesök, sjukintyg, sjuka barn, tvätta och laga mat - men en rätt bra dag om jag tänker efter!

Less

Å vad jag är less på allt detta snuttsamlande! Är less på bandspelaren och på att ständigt vara "uppkopplad" ifall nån låt skulle råka komma. Snart får det räcka! Anledningen till att jag känner mig så trött och oinspirerad är nog att jag aldrig tidigare jobbat i ett så hårt tempo som jag gör just nu. Jag har nynnat och promenerat och badat nästan oavbrutet i några veckor, men den här fasen brukar normalt pågå i ett halvår eller så. Så det är lite skillnad..... Tanken är ju också att det inte ska ta år innan allt är klart - som det har gjort förr.

Känner ett oemotståndligt sug efter att få ta mitt nya lila block, börja skriva ner de små snuttar jag samlat och få gå in i nästa fas - att skapa hela låtar. Det är ett så fantastiskt ögonblick när en låt vecklas ut inför mina öron och jag plötsligt förstår hur just den här låten kommer att bli.

Det är så frustrerande! Men jag håller på det en stund till. Några dagar bara....Efter helgen? Nu är det bestämt - på måndag slutar jag samla snuttar! Och därmed basta. Så nu är det bara att skapa på. Jag vill se resultat! Allt måste sägas här och nu. Fram med bandspelaren och gör ett sista ryck! Bara tre dagar till. Jobba på nu din lilla slöfock!

Är det verkligen meningen?

Det är frukost och lämning på dagis och skola. Det är läkartider att passa, vattkoppor att pudra, jeans att laga. Diskberg, sandhögar på golvet och geggiga galonbyxor som ligger och dräller i nåt hörn. Arbetsförmedling och försäkringskassa och räkningar. Papper från dagis som måste läsas, kylen som måste fyllas och fönster som behöver torkas. Jag lagar middag med ungar som springer åt alla håll och som jag sedan måste leta rätt på när middan äntligen är klar. Högar av tvätt och jag är så förkyld och kommer inte E hem nån gång så jag kan få andas ut?

Jag mutar lilla S med äppelkaka så jag ska få skriva lite. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen att jag ska kunna skapa något mitt i detta kaos? Antalgigen. Skriv eller låt bli, liksom. Och det är kanske så det måste vara. Hur kul skulle det egentligen bli om allt bara var tyst och lugnt och jag hade all tid jag ville och lite till för att skriva och sjunga och lyssna på musik?

Nu är det kväll. Jag och min snoriga näsa frustar av utmattning när jag äntligen får försvinna ner i soffan och slå på ett avsnitt av Lipstick Jungle - som jag har på DVD och som inte är lika bra som Sex and the City (som jag också har på DVD), men ändå. Varför gillar jag de här serierna egentligen? Kanske är det en stor befrielse att vila blicken på finklädda kvinnor som stuttar runt med sina väninnor och uträttar mer eller mindre viktigheter, när jag själv hasar omkring i hängiga mysbyxor och bara drömmer om att hinna eller orka ringa mina vänner. Dessutom blir jag peppad och kreativ när jag får se sån där.....lättsam underhållning, helt enkelt. Det inspirerar mig. Ibland får jag pausa ovan nämnda serier för att fånga en liten melodi eller skriva ner en text. Och sedan trycker jag bara play igen. Enkelt och bra.

Annat som inspirerar är förstås musik, långa bad, bra filmer men framför allt det som faktiskt händer i mitt eget liv och andras. Så vad vore jag utan allt detta bök och stök? Ingenting - bara en liten lort.

Spelad på P4!

Idag spelades min låt Allting med Camilla för första gången på P4. Det är stort! Jag fattar det inte. Det ska bli kul att se om någon annan än jag tycker om den. Det minsta man kan säga är att man blir danssugen - och det är ju inte så illa! I övrigt känner jag att mitt immunförsvar kämpar med en förkylning och jag är rädd att förkylningen vinner. Tänker dricka litervis med grönt te, se en bra film och hoppas på bot och bättring.

Kan man önska en låt till toppen tro? Allt ska ju gå, bara man vill det tillräckligt mycket.....(Ja, jag har läst The secret och - nej - är ingen anhängare).

Fyra steg

Är dyngförkyld. Det har varit mycket sjukdom här hemma den senaste tiden, men trots det lyckas jag varje dag fånga in ett par snuttar. Ibland fler. Det bästa är när det kommer en hel låt på en gång, men det händer inte ofta. I vanliga fall består mitt musikskapande av fyra steg:

1 Samla snuttar

2 Foga samman snuttarna till hela låtar

3 Lägga till och dra ifrån det som behövs så låten ska bli så bra som möjligt

4 Lägga text till låtarna

Det sista är det svåraste, tycker jag. Musiken kommer automatiskt, men inte orden. De får jag locka och lirka med. Det händer ibland att musiken och texten kommer samtidigt, men ofta är det rena nonsenstexter till att börja med - och alltid på engelska. Inte direkt den sortens texter jag vill visa upp....

Förr skrev jag alltid på engelska. Jag har funderat mycket på varför och tror att svaret för min del är att engelskan låter mycket bättre. Den böljar och flyter och man behöver inte anstränga sig det minsta för att det ska låta vettigt. Jag menar: "Manboy manboy you can call me manboy" (Eric Saade) låter väl OK, men "Manpojke, manpojke, du kan kalla mig manpojke"....Herregud! Jag skäms ihjäl. Det finns otaliga exempel på såna här textvidrigheter, men jag tror jag kan bli korkad om jag tänker på det, så jag låter hellre bli.

Etersom jag inte behärskar engelskan som språk till hundra procent blir det på nåt sätt lättare för mig att vara kreativ. Jag tror det är nyttigt om man kan gå utanför ramarna litegrann. Då blir ju skapandet lite roligare också. Nu har jag mer och mer övergått till att skriva svenska texter och försöker träna på att tänka lite friare och ibland blir det faktiskt riktigt bra. Men jag måste fortsätta att träna om texterna ska bli så bra som jag vill.

Just nu ska jag äta äppelkaka och för det behövs ingen träning - so long!

Run run away

Jag är van att ha musik omkring mig. Mamma spelade Elvis, Björn Afzelius, Bob Dylan och Abba och jag sög i mig musiken och bar den med mig som en dyrbar skatt. När jag blev äldre gick jag igenom mammas singelsamling och nötte vissa låtar tills skivorna blev för repiga. Jag spelade in melodifestivalen och Eurovision Song Contest på video och såg om och om igen, tills jag kunde alla låtarna utantill. På alla språk.

Mitt första egna musikminne är så tydligt. Jag är nio år och det är sommar. Grannpojken i huset mitt emot bjuder över några ungar till sin altan för att ha konsert. Han drar på ljudet på banspelaren till max. Vi väntar andäktigt. Så hörs de första tonerna, han mimar coolt till musiken och jag knockas totalt. Det är första gången jag blir medveten om vilka känslor musiken kan väcka. Jag lyssnar och iakttar och ....jag blir alldeles förtrollad. Musiken suger mig till sig och fyller mig med energi. Plötsligt vet jag att allt är möjligt! Låtarna som spelas är My oh my och Run run away med Slade och jag glömmer det aldrig.

Nu sitter jag här många år senare. Jag har gjort slut med melodifestivalen. Det funkade inte längre när liveorkestern ströks från programmet och hundra-avsnitt-mer-än-du-önskar-se-finalerna infördes. Jag lyssnar på Slades låtar på LP - min man hittade skivan på loppis i Stackgrönnan i somras och jag tänker: det är fortfarande lika bra! Eller i alla fall nästan.

Sådan musik vill jag göra. Musik som säger något, som betyder något för någon. Och vem vet - en sådan låt kanske kommer just idag.....

Aprilväder

En del dagar kan man vara utan. Det här är en sådan dag. Lilla S har fortfarande vattkoppor och jag förföljs av hans usla humör vart jag än går. Vädret är kallt, men inte på en sånt sätt som jag gillar, utan svinkallt på ett helt ocharmigt sätt. Det är en sån där kyla som gräver sig in i benen och gör att jag får värk och måste ta fram vintertröjorna igen fast det snart är sommar. Aprilväder. Ljumma vindar ena dagen, vargavinter nästa.

Försöker hitta min inspiration, men det är svårt. En stor tallrik het soppa kanske får fart på livsandarna igen? Jag dricker stora klunkar så jag ska våga krypa in i vinterjackan och gå ut och titta på majbrasan med K i kväll. Majbrasan....jag älskar eld. Helst såna där stora eldar, som sprakar bort det där kalla i benen och får bluesen att försvinna.

Om det inte funkar får jag väl tina upp mig själv med grönt te, mörk choklad, bra musik och drömmar........

P4

Jag har just fått veta att min låt Allting (som sjungs av Camilla Holmström) har plockats upp av P4 och alltså kan komma att spelas där om en vecka eller så. WOW! Så himla kul! Jag rapporterar mer när jag vet någonting...

Jag har kommit in i ett stim, märker jag. Det känns lite märkligt med tanke på att jag nyss hade idétorka. Jag är ute och promenerar och sjunger och låtarna kommer till mej och jag är så tacksam. Igår var jag tvungen att gå en längre promenad än jag planerat bara för att hela låten skulle få bli klar. Det är fantastiskt när jag går och gnolar och plötsligt så fastnar något och börjar växa till sig och så... blir det en låt.

Igår utvecklades den lilla melodin till en riktig plåga, en sån där som satte sig, och jag kunde inte sluta sjunga. Jag försökte sjunga så tyst jag kunde, så att ingen skulle bli rädd och ringa polisen. Jag lyckades väl sådär. Men det är svårt att vara tyst med en hel orkester dånandes innanför pannbenet. Och - fan vad låten var bra! Idag har jag självklart glömt bort den igen, och är evigt tacksam för min mans lilla bandspelare som lydigt följer mej vart jag än går. Utan den vore jag förlorad!

Inspiration på förpackning

Nu har jag testat låtförbud. Det funkade inte. Vad ska jag göra nu? Tvinga mig att skriva låtar? Ja, kanske.....Det är inte första gången inspirationen tryter, om man säger så. Och jag har faktiskt några ess kvar i rockärmen. Nu drar jag fram ett av dem:

Jag tar en låt som jag gillar. Jag tänker på den, sjunger, hör melodin inne i skallen, känner rytmen i kroppen. Sedan tar jag bort melodin och behåller kompet och beatet. Och så gör jag en ny melodi. En egen melodi till ett komp som redan finns. Jag har liksom en inbyggd portastudio i skallen, så jag kan plocka bort och lägga till de kanaler jag behöver för tillfället. Hur låter det? Crazy? Kanske. Fusk? Knappast. Jag ser det som inspiration på förpackning. Så.....Vilken låt ska jag ta idag? Jag vill ha en med bra beat. Bra sväng. Ingen ballad. Lite tempo. Blues? Tja......Louise Hoffsten.....To happy for the blues. Japp! Den blir det! En försiktig blues med ett bra gung.

Då ska jag bara få in rytmen där....Och så bort med hennes röst.......Och på med en egen nonsensmelodi. Doooo da da dooooo da da...

Jajjamän här kommer den - måste fånga den med banspelaren innan den drar iväg igen!

Låtskrivningsförbud

Körmanifestation lördag kväll. Mycket folk. Enorm kör. Det är gospel och blues, det är musikal, opera och visor i en salig röra. Körledare, musiker, publik. Det sjuder och svänger. Ibland är det så vackert att mina ögon tåras. En djup känsla av delaktighet, värme och glädje sprids i mig när jag går hemåt. Jag är fylld till bredden med musik. Och ser klart och tydligt hur oerhört viktig den är i mitt liv. Har alltid varit. Musiken finns med mig varje dag, alltid.

Nu om någonsin är väl rätt läge att hitta den där inspirationen. Att komma in i flödet och sluta bry sig om vad klockan är, att glömma att jag måste äta (vilket sällan händer- jag är en riktig frossare) och att märka att det plötsligt blivit natt och jag måste gå och lägga mig, men märker att jag inte kan. Jag måste bara göra det här klart. Och det där.

Men jag befinner mig långt från flödet just nu. Går ut. Promenerar. Men det kommer inget. Det är för varmt, för blåsigt, himlen är för blå, jag har för ont i skallen. Försöker jag för mycket? Förmodligen. Borde inte babbla så mycket om hur lätt det är att skriva låtar, det straffar sig direkt! Då får jag väl prova något nytt. Jag inför låtskrivningsförbud i två dagar. Ingen bandspelare. Inget nynnande, inget funderande.

Låtskrivningsförbudet börjar......NU!

Byggare Bob på repeat

I dag irrar jag runt som en osalig ande. Går promenader. Bandspelaren är med. Vilar, diskar och tar ett bad med bandspelaren inom räckhåll. Åker med ungarna till svärfars och fikar dem ur huset - bandspelaren bränner i jackfickan. Ingenting händer. Ingenting. Den liksom ligger där och hånar mig och mitt dåliga minne. Jag gör allt som jag ska. Lyssnar på Veronica Maggio, dricker te, promenerar igen. Men ingenting. Jag har bara byggare Bob och andra barnprogramslåtar i huvudet. På repeat.

Mister du en står där tusen åter - heter det så? I vilket fall är det skitsnack. Min refräng kan inte ersättas med en ny. Den måste sörjas.

Jag inleder min sorgeperiod med dillchips och en Wallanderfilm.

Refräng

Står och tankar bilen och ser siffrorna flyga iväg i en rasande fart. Solen skiner och det är inte så mycket ös på macken såhär på morgonen. Då kommer den. Refrängen. Jag hör den klart och tydligt. Den växer sig stark och exploderar till orkestern i mitt huvud. Jag har den! Ska bara ta fram bandspelaren och fånga den på riktigt. Siffrorna rasslar och rasslar medan jag frenetiskt letar igenom fickorna. Plötsligt inser jag. Bandspelaren ligger tryggt och lugnt i min vinterjacka. Jag har tagit på mig den svarta jackan idag. Fel jacka! Fel, fel, fel! Fan, fan, fan! Alla svärord som finns!!!!Hur kunde jag!?

Jag håller just på att få betala en miljon kronor för min fullproppade bensintank och skruvar på tanklocket helt blank i skallen. Lommar in och betalar som man ju bör, även om man tankar över sina tillgångar.

Åker hem och bakar en sockerkara utan ägg och mjölk och vetemjöl i stället. Till mina allergiska små älsklingar. Det blir en kaka utan kaka, egentligen...Fast, nej - jag tittar i ugnen och ser att den verkar bli riktigt fin. Bra! Då blir i alla fall lilla S och K glada när de kommer hem. Och min man också, säkert. Men jag då? Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen, utan min refräng? Den var så...magnifik....storslagen....Ja, när jag tänker efter var det säkert den bästa refrängen genom tiderna, alla kategorier.....

Måste muntra upp mig själv med en liten dikt, för att visa att jag fortfarande kan.

Refräng, refräng, var är du nu
du drog så snabbt min vän
refträng refräng jag sitter ju
och väntar på dig än

Se där - det blev ju nånting i hästväg! Där får de riktiga poeterna något att bita i! Lite konkurrens kan aldrig skada. Nej, på riktigt - det ska gudarna veta - jag är ingen poet. Kommer aldrig bli. Avskyr poesi. Förutom inslagen i Babel med Bob Hansson, då....Han är förtjusande, såklart. Ser honom i kväll.

Ursäkta, men jag ska bara gå och leta rätt på banspelaren. Och sedan ska jag dräpa mig själv.

Stim

Idag är en stor dag. Jag ansluter mig till STIM - Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå. Jag skriver andäktigt under kontraktet och skickar iväg det till Stockholm med posten. Och varför detta? Jo, jag har skrivit en låt som heter Allting och som nu spelats in i ny version av Kjell Nästén och sjungs av en tjej som heter Camilla. Mer än så vet jag inte. Låten ges i alla fall ut ut av A West Side Fabrication och kommer vad jag förstår att spelas i radio. Ofattbart. Det är så stort. Ska bli spännande att se vad som händer med låten när den nu seglar ut i världen. Min lilla låt.

Allt detta kommer sig av att jag en dag läste en artikel i Norran, där man liksom beklagade sig över att det inte finns några låtskrivare här uppe i norr. Så då tog jag några av mina låtar och skickade i väg dem för att visa att det finns det visst det. Och så ville de använda låtarna! Jag blev så glad. Så glad, glad, glad!

En tekopp i handen, ett kontrakt i Stockholm och friska barn som rullar runt på golvet - vad mer kan man begära?

Tre snuttar

Vaknar hyffsat utsövd. Kör lilla S till dagis. Äter frukost i lugn och ro. Varm choklad och korvmacka - det var länge sen. Jag bäddar och plockar disk. Sjunger och städar. Går promenad med bandspelaren redo i fickan. Fångar en liten melodi. Och en till. Lyssnar på fåglarnas sång. Det är mer glädje i deras än i min. Tänker bara gå en kort promenad, men ändrar mig, tar en extrakrok åt helt fel håll. Ett välbekant tutande från ovan. Jag stannar och ser några svanar flyga in precis ovanför trädtopparna och hustaken. Jag stannar och njuter. Skiter i om nån stör sig på att jag står där mitt på trottoaren och hindrar trafiken. Går och går. Det är härligt och jag vaknar till lite. Möter en mamma och möjlig mormor med barnvagn. Tänker svänga av uppåt nu, men ändrar mig igen och går ännu längre. Jag börjar bli trött. Kanske blir det för varmt och jag får utslag. Spelar det någon roll?

Går förbi skolan. Där inne någonstans finns K. Vad gör han nu? Kanske lyssnar han på när fröken läser? Eller har han rast? En tjej med hund skymtar där framme vid den nedlagda butiken. Jag får syn på en vattenpöl som är täckt av tunn is. Sån där is som man måste trampa på. Kollar så att hundtjejen är långt borta och stannar och krasar isen med skon. Kras. Kras. Nu kommer hon snart och jag sliter mig från pölen. Det är bra att ha barnen med sig ut, för då kan jag krasa pölar hur mycket jag vill. Jag kan låtsas att jag är lite uttråkad. Eller att jag vill visa dom hur härligt det är att krasa is.

Är mycket slut när jag svänger in på vår gård. Väl inne kokar jag te. Sätter mig med en bok och sörplar och läser. I takt med ångan som ringlar sig upp från tekoppen hör jag en melodi till bakom örat. Upp och fram med bandspelaren igen. Tre snuttar. Ganska bra fångst för en enda dag!

Vaknatt

Idag är jag skurtrasad och urvriden efter ännu en vaknatt med min minsta lilla älskling. Väntar in en tid för ytterligare provtagningar under dagen. Vi vet ju redan att något är fel, förutom alla matallergier, men ännu inte vad. Misstänker glutenintollerans, men vi måste få det bekräftat. Dessutom vattkoppor och förkylning in the house, så idag blir det inget. Inte ens en liten blues.

Blues

Så. Idag blir jag utslängd på en promenad. Min man tröttnar väl på mitt gnällande om hur vidrigt det är att passa sjuka barn. Så jag går lydigt ut. Väl ute promenerar jag iväg mellan husen. Och börjar prata. Jag gör så. Pratar, diskuterar, sjunger för mig själv. Ute. Inne. Alltid. Särskilt promenader sätter igång aktiviteter i hjärnan.

Idag tänker jag att det måste vara omöjligt att skapa något när man är så förbannad som jag är. Men efter en stunds högljutt pratande och sjungande så kommer den. Är det inte en liten blues jag hör? Spelar in fort som fan på banspelaren, så jag inte ska missa den. Går vidare. Försöker hålla koll, så jag inte gapar ut en aria precis när någon cyklar förbi. Eller ännu värre. Går. Då hinner dom ju verkligen förstå att här går någon som inte är riktigt klok. Pratar för sig själv. Eller pratar hon kanske i mobilen? Handsfree? Dom tittar bakåt och ser - nej - inte en sladd eller örmojäng eller nåt så långt ögat når. Alltså galen. Och så ökar dom på för att slippa konfrontation med galningen - mig.

Jag försöker låtsas som ingenting och fortsätter min promenad. Har försökt att sluta tjabbla på när jag promenerar. Bara hålla tyst, men det går inte. Så jag tillåter mig att fortsätta prata och sjunga. Och där. En refräng också, det är ovanligt. Oftast kommer det en vers. Eller en refräng. Men sällan båda samtidigt. Det är nog ingen hit, men ändå. Alla låtar behöver inte vara hitar. En blues blir det nog för att jag lyssnat mycket på Odetta, denna fantastiska sångerska som var så......på riktigt. Jag gillar det som är på riktigt. Får magont av Idol och körslag och all annan skit. Nej, det ska vara äkta. På riktigt. Här och nu. Och här och nu har jag fått en blues. Välkommen kära du.

Äntligen!

Jag har nu investerat i ett fint block på OBS (vägrar säga COOP - bakåtsträvare som jag oftast är) som fortfarande är helt orört. Jag stod och valde mellan flera piffiga kulörer. Älskar just nu turkos och var på väg att köpa ett i den färgen, men så ändrade jag mig. Det blev ett lila i stället. Jag gillar väl inte lila så mycket....eller? Men just därför tror jag det är rätt! Jag tror på att göra det oväntade - om det så bara är att köpa ett block i en oväntad färg.

Att välja block är inte någon enkel sak. Det ska vara fint så jag blir inspirerad att skriva i det, men inte för fint, för då vill jag inte förstöra det med mitt kludd. Nu ligger det alltså här. Min lila karamell. Fina rena sidor. Det finns till och med flikar så det liksom blir uppdelat i olika sektioner. Vad ska jag då dela in blocket i?

- Utkast
- Halvklart
- Färdigt

Eller kanske:

- Skit
- Uthärdligt
- Okej

Vi får se.

Dessutom kom min älskling insvepande med bandspelaren. "Du , här är den". Bara sådär. Som att det inte var någon sak.

Äntligen! Jag kan börja!

Sol ute sol inne....

Man kunde ju tro att det vackra vädret skulle få kreativiteten att flöda, men nej. Jag är inte sån. Trivs bäst i svalt mörkt väder. Det kan ha något att göra med att jag inte tål solen. På riktigt, alltså. Får soleksem och utslag av värmen. På riktigt. "Firar" snart mitt femte år som sjukskriven och är en av dem som nu ska kastas ut till vargarna. Men jag har tur, jag är inte så sjuk längre. Det finns de som har det värre. Mycket värre.

Men var var jag? Jo, har aldrig gillat sol och ljus och värme. Är höstmänniska med pippi på ljuslyktor och rykande heta tekoppar. Den värsta perioden för mig är när snön fortfarande täcker marken och de första solstrålarna träffar mig rakt i nyllet.....Blä! Men nu har jag vant mig.

Jag fascineras av hur låtskrivandet funkar. Det är inte så att jag går och nynnar på små vackra melodier året om, nej, nej! Jag bara bestämmer mig för att "nu ska jag göra några låtar" och då kommer de. Inte om jag inte vill. Men när jag väl bestämt mig, så rasslar det bara till. Och då gäller det. Att fånga dom innan de drar iväg igen. Det finns de som säger: "Jag spelar aldrig in mina låtar - är dom tillräckligt bra kommer jag ihåg dom nästa dag också. Glömmer jag en låt, var den inte tillräckligt bra". Det är skitsnack! I alla fall för mig. Eller så har jag helt enkelt bara skrivit låtar som inte är tillräckligt bra..........Wow - vilken uppenbarelse!

Hur som helst - jag måste spela in mina snuttar på bandspelaren på en gång, annars är det bye, bye...... Så var är du??? Bandspelaren? Kom tillbaks!


Kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaks
kom tillbaaaaaaaks
jag saknar sig så

Var det nån mer är jag som hörde musiken?

Att komma igång

Eftersom vi just har flyttat, råder total oordning i samtliga vrår i hemmet. Vilket ju är lite synd, med tanke på att jag omöjligen kan skriva låtar utan min (min mans) lilla bandspelare. Och den är försvunnen. Eller är det jag som inte kan se den?

Hur som helst behöver jag:
*ett nytt tjusigt block
*ett helt gäng såna där fula bläckpennor som bara jag gillar att skriva med men som alltid försvinner på några timmar oavsett hur många jag köper hem
*en hjärna som tänker i nya friska banor
*MIN BANDSPELARE!!!!