I dag irrar jag runt som en osalig ande. Går promenader. Bandspelaren är med. Vilar, diskar och tar ett bad med bandspelaren inom räckhåll. Åker med ungarna till svärfars och fikar dem ur huset - bandspelaren bränner i jackfickan. Ingenting händer. Ingenting. Den liksom ligger där och hånar mig och mitt dåliga minne. Jag gör allt som jag ska. Lyssnar på Veronica Maggio, dricker te, promenerar igen. Men ingenting. Jag har bara byggare Bob och andra barnprogramslåtar i huvudet. På repeat.
Mister du en står där tusen åter - heter det så? I vilket fall är det skitsnack. Min refräng kan inte ersättas med en ny. Den måste sörjas.
Jag inleder min sorgeperiod med dillchips och en Wallanderfilm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
dobodotrallalaaaalala, beop, beop,shalalej...kanske påminner min refräng dej om din refräng?
SvaraRadera