Blues

Så. Idag blir jag utslängd på en promenad. Min man tröttnar väl på mitt gnällande om hur vidrigt det är att passa sjuka barn. Så jag går lydigt ut. Väl ute promenerar jag iväg mellan husen. Och börjar prata. Jag gör så. Pratar, diskuterar, sjunger för mig själv. Ute. Inne. Alltid. Särskilt promenader sätter igång aktiviteter i hjärnan.

Idag tänker jag att det måste vara omöjligt att skapa något när man är så förbannad som jag är. Men efter en stunds högljutt pratande och sjungande så kommer den. Är det inte en liten blues jag hör? Spelar in fort som fan på banspelaren, så jag inte ska missa den. Går vidare. Försöker hålla koll, så jag inte gapar ut en aria precis när någon cyklar förbi. Eller ännu värre. Går. Då hinner dom ju verkligen förstå att här går någon som inte är riktigt klok. Pratar för sig själv. Eller pratar hon kanske i mobilen? Handsfree? Dom tittar bakåt och ser - nej - inte en sladd eller örmojäng eller nåt så långt ögat når. Alltså galen. Och så ökar dom på för att slippa konfrontation med galningen - mig.

Jag försöker låtsas som ingenting och fortsätter min promenad. Har försökt att sluta tjabbla på när jag promenerar. Bara hålla tyst, men det går inte. Så jag tillåter mig att fortsätta prata och sjunga. Och där. En refräng också, det är ovanligt. Oftast kommer det en vers. Eller en refräng. Men sällan båda samtidigt. Det är nog ingen hit, men ändå. Alla låtar behöver inte vara hitar. En blues blir det nog för att jag lyssnat mycket på Odetta, denna fantastiska sångerska som var så......på riktigt. Jag gillar det som är på riktigt. Får magont av Idol och körslag och all annan skit. Nej, det ska vara äkta. På riktigt. Här och nu. Och här och nu har jag fått en blues. Välkommen kära du.